satt skjuta förbi en af de utmärktaste kappseglarne, hvarester det varit all anledning att den äfven skulle kringgått de öfriga, sprang en af dess vigtigaste spiror och lemnade fartyget beI tydligt akterom sina medtäflare, innan allt hunnit komma i ordning igen. Emellertid synes det vara allt skäl till den förmodan, att vid en förnyad täfling och så framt icke något yttertigare missöde inträffar, den svenska kappseglaren skall fullt ut rättfärdiga de förhoppningar man gjorde sig om densamma, då den gick af stapeln. I danska tidningen Fädrelandet fårekommer en ganska märklig yppsats angående den så kallade Vestseeländska frossfebern, hvilken 1831 grasserade på danska öarne, medan koleran det året gick Danmark förbi. Denna sjukdomansågs icke vara af någon sådan natur, att landet derför borde karantäniseras, spärras eller rökas. Den var också i sig sjelf icke af de mest dödande. Likafullt bortryckte den, ehuru Köpenhamn var fullkomligt fri från sjukdomen och de andra städerna endast ledo högst obetydligt af densamma, icke mindre än 4,235 personer, och insjuknade lågo i samma farsot 69,161 personer. I Mabölle och Rodstad församlingar på Lolland grasserade farsoten värst, i det der af en befolkning stor 2000 själar 1800 angrepos af densamma ock 98 dogo. Denna farsot, som Danmark det året hade i stället för koleran, var jemförelsevis vida argare än denna, men det rysliga namnet saknades. re 2 c AAAWAALL ——