Spärrningsåtgärder. Spärristerna föra såsom bekant gerna på tungan det talet, att de akta menniskolif högre än pengar; att det är för att rädda ett och annat menniskolif, som de underkasta sig alla de uppoffringar och svårigheter, som med spärrningsväsendet äro förbundna, ett handlingssätt så mycket ädlare, som de icke frukta något för sin egen skull, utan för de fattigare samhällsmedlemmarne, hvilka visat sig vara mest utsatta för farsoten. Huru det verkligen förhåller sig med denna ömsinthet om menniskolif och med dessa känsla för menniskors rätt och välbefinnande, hafva många historier från både förra och närvarande tider visat. Vi hafva nyss läst berättelser om ångsartyget Raketens passagerare, och litet förut om ängsartyget Åhorstenssons, der man dömde 60 a 70 personer att lefva under flera dygn på en ångbåt der koleran utbrutit. Hade nu koleran ägt den karakter, som spärristerna påstå, så skulle den steg för steg hafva angripit dessa i så nära beröring med hvarandra lefvande personer. Hvilken ångest, hvilken förtvillan ligger ej i blotta tanken derpå, att icke kunna rädda sig och de sina undan ett sådant elände! Är icke detta höjden af omensklighet, så mycket större, som det äfven var omöjligt att få en läkare ombord. Vi hafva talat med personer, som voro ombord på Thorstenson, och de ha beskrifvit det fasansfulla i deras belägenhet, ända till dess de funno att koleran, genom sundare föda och försigtighet, icke skördade flera offer. Emellertid helsades underrättelsen att Stockholm blisvit förklaradt smittadt, med allmän förtjusning af flera hundra menniskor, hvilka nu anländt till karantänsplatsen, och hvilkas öde väl blifvit att sitta på 10 dygns svältkur, så vida de ej sluppit in till Stockholm. De nyaste historierna i denna väg äro dock ifrån södra Sverige, såsom följande till Sölve insända artikel visar: Hur skilda än meningarne må vara om nödvändigheten eller ändamålsenligheten af spärrningsoch karantans-åtgärder under koleratider, lära dock alla deri vara öfverens, att många af de missbruk, som vid desse spärrningar och karantäner utöfvas, äro för sedlighet eller helsa ganska vådliga, och många gånger ett värre ondt än det, som man med bommar och rök ville fördrifva. 1834 fördrog man nästan allting, hur befängt och hufvudlöst det än var, ty ovandhet och oerfarenhet talade då till de förskräckte och på bom