Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1853, sida 1

tern ———— — —————— gör vägen kort, säger ett gammalt ordspråk. Men se dan du tillbjudit mig ditt sällskap, så låt oss till att börja med säga hvarandra våra namn. — Hvarför det? sade Jörgen. Mannen skapar namnet, men namnet inte mannen, och ni skulle kanske draga i betänkande att säga mig edert om jag frågade derom. — Deruti misstager du dig, svarade fremlingen med ; synbar vänlighet, som ganska mycket kontrasterade emot den ton, hvari Jörgen talade. Jag är väpnaren Bjälkes vapendragare på Ressgård. — Och du? — Jag är Jörgen Ringer. — Verkligen! utropade fremlingen förtrytsamt, då har jag ju misstagit mig. Jag tog dig för en annan. — Kanske för ägaren till det lilla fartyget, som vi gifvit namnet Fiskmåsen, och som ni ser gunga der nere vid slutet af skogen, ett par famnar ifrån land. — Hvem menar du? — Biner Trane till Treldenäs. — Och om det nu vore honom jag sökte? — Ja, då kan ni vara lugn, herr vapendragare! ty är jag också inte ägare till Fiskmåsen, så är jag ändå styrman på den. i — Du! utropade den andre bestört, det är således dig som de kalla Jörringer, och om hvilket det berättas så mycket. — Det får väl vara jag, svarade sjömannen, eftersom det knappt finns någon annan, som vill vidkännas detta namn. — Men låt oss gå härifrån. De två männen aflägsnade sig nu ifrån krogen och gingo upp emot skogen. Sedan de gått ett stycke framåt, kommo de in på en ojemn och knagglig väg, som slingrade sig emellan backarne. Dessa lågo på flera ställen så nära hvarandra, att deras slagskuggor bildade ett fullkomligt mörker i hålvägen; de tvära branterna skyldes ofvantill af träd och småskog.