Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1853, sida 1

u Det var i löffäliningstiden, pilträden hade redan förlorat sina blad, endast eken stod ännu frisk och frodig efter den allmänna förödelsen. Allt var tyst och stilla i de båda vandringsmännens grannskap, man hörde löfvens fallande och gräflingar som grymtade inne i skogen. Ett bakhåll skulle icke hafva funnit en beqvämare plats för en öfverrumpling, än på denna ensliga väg. Vapendragaren tänkte utan tvifvel derpå, ty han tog längre steg och skyndade sig att komma ut ur hälvägen. Jörgen Ringers tankar voro äfven af samma slag, ty genom en underbar ödets skickelse gick i detta ögonblick den man, som han af alla bittrast hatade, vid hans sida, den man, på hvilken han sedermera skulle utöfva en så förfärlig vedergällning. Vapendragaren var innerligt glad då hålvägen tog slut, och de kommo in på öppna slätten. Han gick då vid Jörgens sida och försökte att börja ett samtal med honom. — Nå, du är således den fruktansvärde sribytare, som uppfyller hela Bjerge härad med fasa. Min själ, Jörringer, tycks du inte ändå vara fredlig nog, medan vi vandra här vid hvarandras sida. — Det går här i verlden som det gamla ordstäfvet lyder, sade Jörringer, en snöboll växer under det han rullas. Jag har gifvit ganska liten orsak till folkets prat. Det far nu i dessa oroliga tider så många strandhuggare omkring på kusterna, och allt det onda andra begå skrifves på min räkning, om jag också inte har ringaste del deri. Ni kan tro mig på mina ord, vapendragare, jag är en fredlig man, och bjuder hellre handen till försoning än knifven till strid. — Du måtte stå i stort anseende hos Einer Trane, eftersom han gifvit dig en så god plats på sitt fartyg. Berätta mig något om honom.