Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1853, sida 1

terhand återvunnit sattningen, — det var endast nägonting som rann mig i sinnet. Det började emellertid att blifva sent. Gästerne lemnade krogen, jägaren aflägsnade sig med sina hundar, och slutligen voro Tysken, den okände sjömannen och krämaren de enda gäster som funnos qvar. Krämaren utbredde sin tröja öfver halmkärfven, satte ned kramlådan framför hufvudgärden och lade sig till hvila på något afstånd ifrån den sofvande Tysken. Ubbe sof dock ej, utan satt ännu vid bordet och stödde hufvudet i händerna, som det tycktes fördjupad i betraktelser. Ändlligen steg han upp, gick fram till spisen och lade sin hand på fremlingens skuldra. — För tusan! hviskade, är det verkligen du, Jörgen? Lefver du ännu, eller är det din vålnad, som gar omkring och spökar? — Litet lif är det verkligen ännu qvar i mig, svarade sjömannen leende. — Men jag slog ju ihjäl dig dernere vid ån. — Ja, det var åtminstone er afsigt, så vidt jag kan sluta till af detta märke. Jörgen drog mössan tillbaka och vände sitt ansigte emot lampskenet. Man såg då ett blodrödt, djupt och friskt sår, som gick tvärt öfver hufvudet och slutade öfver venstra ögat. — Åh, är det intet annat, utbröt Ubbe leende. Då kunna vi ju börja på nyttigen. — Jag är hellst en fredlig man, herr Ubbe! svarade Jörgen, och tycker inte om strid och kif. — Du — fredlig! sade legoknekten skrattande. — Dessutom kommer jag i afton hit i ett ärende. — Var du lugn, sade Ubbe, det är ju ingen som tänker göra dig något ondt. Du vet också, att du kan lita på mig, jag plägar likalitet tränga mig in i en väns hemlighet, som yppa en siendes. Afgör du ditt ärende med krögerskan eller med hvem fan du vill; —