Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1853, sida 1

me, ja, kanske i två, ty det minns jag inte så noga. Han gjorde sin skyldighet, det var en styfnackig satan, men stål är hårdare än kött, och slutligen måste han springa sin väg. Resten skickade jag till Hel, ända till den siste. Detta var inte heller den enda gången som Jörringer och jag pröfvat en dust med hvarandra; den stora grefve Gerhard, må Gud välsigna honom, hetsade alltid mig på sjökonungen, när han lät höra af sig, och hvarje gång gaf Jörringer mig något att göra, tills jag ändtligen lyckades slå ihjäl honom vid Kolding å. — Ack, är det möjligt? utropade krämaren misstroget. Ni har slagit ihjäl honom? Jörringer är död? — Ja, min gosse, så död som det får, hvars skinn du har i din tröja. Vid dessa ord kastade Tysken sina blickar omkring på åhörarne, för att se verkan af hans berättelse. Plötsligt förändrades det sjelfförnöjda leendet, som hvilat öfver hans ansigte. Han vardt blek och tyst, och stirrade med öppen mun och med högsta förskräckelse framför sig. Gästerne vände sig förundrade åt det håll dit Tysken oafbrutet stirrade. Den långe sjömannen stod tält invid bordet med korsade armar och betraktade Ubbe. Då han märkte att allas blickar voro riktade på honom, gick han tillbaka och satte sig vid spisen. — Hvarför afbröt ni er berättelse, herr krigsman? frågade jägaren; tror ni att denne man är fan sjelf? eller af hvilken annan giltig orsak stirrar ni så oaflåtet på honom? — Eftersom ni gjort er af med Jörringer, Så tror jag knappt att denne skall göra er nägot ondt mera. — Det tror jag inte heller, svarade Ubbe, som ef