Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1853, sida 1

jag lägger mig att sofva. God natt, Jörgen! Nästa gång vi råkas skall jag rifva ut ögonen på dig. Med denna vänliga försäkran lade sig Ubbe ned i halmen vid krämarens sida. En stund derester tillkännagaf hans djupa och långa andedrag att han sallit i sömn. Sjömannen var nu den ende som var vaken i krogen. Han sköt upp hornskifvan i ett fönsterhål och såg ut i natten. Stormen hade laggt sig, himlen var klar och molnfri, månen kastade sitt bleka sken öfver landskapet, hvars bakgrund höljdes af en mörkgrå dimma. De talrika skogspartierna, i denna tafla, tycktes i månskenet bestå af en mörk, ogenomtränglig massa; deremellan visade sig små ljusa strimmor, der marken förut varit odlad men nu under dessa krigiska tider småningom blifvit ötverdragen af en rödbrun ljungmatta. En smal å slingrade sig i otaliga bugter in emellan backarne. Ofverallt der vattenytan syntes, speglade sig trädtopparna deri, och vågornas lätta krusning antog ett glimmande, rörligt silfverskir. På alla dessa föremål hvilade sjömannens blick, under det han tyst och orörlig blef sittande vid fönstret. Elden i spisen aftynade småningom och lampan hade nästan slocknat, utan att han tycktes märka det. Plötsligt antogo hans drag mera lif, han lutade hufvudet närmare mot öppningen och lyssnade. Strax derefter hördes steg utanför.