Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1853, sida 1

hade för öfrigt. genom en aftonvard som han bjöd barnen, sökt förlänga sin gästfrihet. Men då Georg och Marie icke ville tillbringa natten i fyrtornet, så begåfvo de sig emot astonen åter till sasta landet. vädret var vackert och hafvet lugnt, så att de utan fara kunde komma öfver, äfven om natten I det ögonblick då de stego i båten, tändes plötsligt fyren högst upp i tornet; förtjust öfver det klara skenet, bad Georgs och Maries son med sin ålders nyfikenhet, att på närmare håll få betrakta den märkvärdiga inrättningen uppe i tornet; pilgrimerna till Cordouan hade, som man lätt kan föreställa sig, aldeles icke tänkt på att uppstiga i öfversta delen af tornet. Georg, som af en vemodig dragningskraft kände sig qvarhållen på denna klippholme, visade ingen lust att undandraga sig fulländandet af ändamålet med en utflygt, som han aldrig mera ville förnya. Han vände således om några steg jemte Marie och barnen och fann sig genast ansigte mot ansigte med Claude Chaulnaye, som, efter uppfyllandet af sitt vanliga kall (fyrens tändning) återkommit och satt sig på samma plats, der han, när vädret var vackert, hvarje dag på samma timme hemtade ett förskott på nattens hvila. — Vi skulle gerna vilja se fyren nu sedan den blifvit tänd, sade Georg till Chaulnaye. — Det går inte för sig, svarade Claude Ch aulnaye, utan att ens öppna sina ögonlock, som redan nedtyngdes af sömnen, och utan att tyckas lemna ringaste uppmärksamhet åt den som tilltalade honom. — Hvarför det? frågade Georg åter. ij Å — Derför att ingen fremling får gå upp ända till fyren; så lyda våra order. Sedan det tillochmed funnits en fyrvaktare som släckt fyren, så fruktar man att någon illasinnad besökande skulle kunna följa exempet.