Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1853, sida 1

förut gjorde dem så kära; och, när tomheten, den kalla verkligheten till is förvandlar de ljufva minnen som ännu lefva i vårt hjerta; när endast materiens stumhet besvarar själens ömma ech vemodiga frågor, vore man srestad att anklaga dessa döda ting för glömska, denna tystnad för otacksamhet. Våra pilgrimer landade slutligen vid klippholmen. Vid foten af tornet satt Claude Chaulnaye, hvars syn blifvit försvagad af åldern; till följd häraf och af hans ännu mera förslöade förstånd, tycktes han icke I mannen med den lysande uniformen igenkänna den förre fyrvaktarens son. Denne å sin sida sökte icke, af lätt begripliga skäl, att upphjelpa minnet hos Jakob Perrols fordne kamrat. De båda makarnas rörelse ökades med hvarje steg och kontrasterade med de båda barnens naturliga nyfikenhet och glada bekymmerslöshet. Ändtligen fattade Georgs darrande hand strängen till den tunga jernklockan, som hängde utanför tornets massiva port. Porten öppnades. Georg bleknade och darrade i alla lemmar, liksom hade han väntat att ännu få se Jakob Perrols vördnadsvärda gestalt med dess hvita hufvud. Den man, som visade sig, skulle i Georgs ögon icke företett något märkvärdigt, om han i detta ögonblick ägt kraft eller själsnärvaro att betrakta dennes ansigte. En underordnad tjensteman I amiralitetsbyrån hade blifvit fyrvaktare i tornet Cordouan: det var en halfbildad och till förståndet temmeligen inskränkt man, som dock för befordrans skull var en slaf af sin tjenst. PA. FR