0 AAAAAAAAAA —U— ——————————— — XXII. Slutet. Femton år voro förflutna sedan den gamle fyrvaktarens död. Uti en af Bordeaux salonger, hvars möb. lemang tillkännagaf ett anspråkslöst välstånd, satt et vackert fruntimmer; hennes hy började antaga denna blekhet, som i anletsdragen utgör en afspegling af tankens allvar, äfven i blomman af lifvet. Hos henne sutto tvenne små barn, af hvilka det ena var knappt ett år äldre än det andra; det tycktes som om Gud i sin mildhet, genom deras födelse så tätt efter hvarandra, velat godtgöra Marie för den sorg, som tio års ofruktsamt äktenskap blandat i hennes lycka. Det ena af dessa barn, det äldsta, hvars redan djerfva blick tycktes på förhand förverkliga de förhoppningar, som ett aktadt namn ingaf, satt i sin moders knä och läste; det andra, en liten flicka med böljande lockar, salt på ett taburett och höll i sina händer en docka, som hon med djupaste allvar höll på att kläda det var en blond och späd varelse, den sista, och som det alltid tycks, den mest älskade källan till denna hemlighetsfulla glädje, denna hjertats outplånliga hänryckning, som fördubblar lifvet; den sista milda blicken af Försynen, den tjusande leksaken för en ömhet, som kläder pligten i en oupphörlig och fängslande förströelses drägt. Den bok, hvari Georgs son läste; var en bibel, lämpad efter ett barns fattningsförmåga; första Moseboken läg uppslagen, och under det han maskinmessigt stafvade på patriarkernes slägtregister, tycktes han sysselsatt med en tanke, mognare än hans ålder Efter några ögonblicks allvarlig öfverläggning sade han: — Mamma, patriarkerne hade farsäder; hvar är då min farfar? (Forts.)