Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1853, sida 2

vid Stockholms skeppsbro uppfördes på förmiddagen den 29 Augusti en scen, som bättre an allt annat visar huru förskräckelsen bemäktigat sig en del menniskor. En roddarkärring hade satt sig att hvila å hamntrappan, och troligen egande ett bastant rus inne, somnade hon af. Detta märktes ej förr än hon var tungt insomnad, då man började ruska på henne. Men, utom all fråga, rätt försvarligt beskänkt, vaknade hon icke. När hon sålunda var och förblef orörlig, var det utom allt tvifvel satt ej blott att hon fått kolera, utan äfven att hon under dessa minuter deruti aflidit. Nu uppstod mellan matronorna en rådplägning om de mått och steg som med anledning häraf skulle vidtagas. ÅIcke vill jag vidröra henne, skrek en; icke jag heller, skrek en annan, i hvilket chorus slutligen samtliga förenade sig. Slutligen stadnade man i det beslut, att efterskicka de vid Mellantrappan stationerade bårbärarne, men innan detta bud var expedieradt, vaknar den förmenta döda upp, troligen väckt af skriket, och börjar ropa på kaffe, Förskräckelsen utbyttes nu i en allmän glädje, och damerna omsamnade hvarandra med en kärleksfullhet, som tydligen ådagalade att blott döden kan bryta den vänskap som förbinder dem.