Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1853, sida 1

förkastas af milt samvete, och samvetet, sen J, är Guds sändebud på jorden. Efter dessa ord aflägsnade sig gubben med långsamma steg, stödd på prestens arm; — då han kom till dörren, tryckte han dennes hand och tackade honom, samt ville skilja sig ifrån honom, men denne sade: — Jag lemnar er inte mera; jag hade invigt mig till apostla-embetets faror, då jag gick för att uppsöka Mauclere; jag ville återföra honom till Gud, eller tvinga honom att skicka mig sjelf dit, men båda dessa förhoppningar gingo om intet — Mauclerc är död såsom en rebell emot Gud och sitt fosterland. Himlen tillater mig dock ett menniskokärlekens och hugsvalelsens verk. Jakob, vi skola aldrig mera skiljas åt : Gud har inte velat att hans närmaste tjenare skola äga familj, på det att de alltid må kunna vara beredda att såsom egen familj upptaga de offer, dem olyckan lemnat ensamma i verlden ... Jakob svarade intet, men tryckte ånyo den outtröttlige prestens stödjande och beskyddande hand. — Nå väl! sade han ändtligen efter en lång tystnad ... jag skall flytta till er i Bordeaux . . . men låt mig först återvända till arrendegården, der jag qvarlemnat så många minnen, att jag må få taga farväl af mina landWiga vänner der . — Jag gör er sällskap, sade presten; den permissionstid, som jag erhållit af kyrkoherden i S:t Michel, är ännu icke tilländalupen. När ni vill, begifva vi oss (Forts.)