Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1853, sida 1

tade sorg, denne gubbe stående ensam på grafvens brädd, på ruinerna af hela sin lefnads lycka, denne i den sista striden på slagfältet öfvergifne kämpe, vid hvars sida alla hans stöd fallit. Det, var ett djupt smärtande skådespel att se den äldrige mannens Sorg. Sjelfva medlidandet skulle knappt vågat bryta tystnaden omkring denna olycka, som redan tycktes äga något af grafvens helgd! Hr dllorignys trängbröstade egoism ingaf honom helt andra känslor; inskränkt till klokhetens roll, men beröfvad de möjligheter till framgång som Jakob Perrol kunnat bereda hans ärelystnad, om han fört ett annat språk, hade han blifvit mera förtretad öfver det som undgick honom, än lugnad för de faror, hvilka blifvit honom besparade. Detta dåliga lynne ökades ännu mera, då han märkte att han aldeles icke lupit någon fara; ty midt under de allmänna uttrycken af medlidande hörde han frikännelsen uttalas, hvilken gjorde Jakobs alla förtviflade bemödanden fåfänga. Mahända skulle dock medlidandet icke fått öfverhanden hos domstolen, om icke fyrvaktarens i sig sjelft oförlatliga fel hade befriat domrarne och hela landet ifrån en ständig fruktan; men mera nöjd at resultatet än harmsen öfver orsaken, ansåg sig domstolen ändtligen böra uttala en frikännelse, hvari medlidandet tjenade till täckmantat för tacksamheten. Då domen var afkunnad steg Jakob upp och sade: — Domare, J hafven skonat mig, ni!... ehuru mitt brott var bevisadt — men förgälves söken J öfvertyga mig att min höga ålder och min sorg utgöra något skäl för min oskuld. Ja, i trotts af er, anser jag mig dömd till straff . . . jag bör inte ölverlefva min son, ... så länge han lefde tyckte jag i min kärlek att jag inte kunde dö . . . men nu ... ack! jag bär min dom inom mig — de ord J nyss uttalat voro en tom formalitet, en gagnlös frikännelse, som