Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1853, sida 1

han har tillochmed beröfvat mig förmågan att gråta ... Ja, tillade han, betrakta mig! från den stund jag fick veta att min son var död, genom mitt förvållande, har inte en tår kommit ur dessa ögon, inte ett ögonblicks sömn vederqvickt mina lemmar . . . Tårarna och sömnen äro för de fromma sorgerna, för den ånger, som ännu äger qvar hoppet om tillgift! ... men jag! Gud vet att jag står ensam med min smärta; detta förfärliga vapen, som på Försynens vink skall helt och hållet tillintetgöra mig! Inte ett ögonblicks hvila, intet lugn för mitt oupphörligt vakande samvete. Ack, hade de få dagar, jag ännu har att lefva, något värde för mig, så skulle jag gerna offra dem för den sällheten att känna en enda tär fukta mina brännande ögonlock! Men nej! Gud förnekar mig denna sållhet! ... En tår — det är smärtan som viker bort, men min smärta qväfver mig, dödar mig, och har för evigt assagt min dom! ... Under det gubben talade så, slog han sig för sitt bröst, som sorgen tycktes vilja qväfva; hans för allas blickar blottade panna hade af de sist förflutna dagarne fårats mera än af de föregående sextio ären; men ingen blekhet utmärkte hans smärta. Rodnaden på hans kindknotor förkunnade en längsam feber, som underhölls af samvetsaggen, denna tärande oro öfver det förflutna! . . . Tärarna, hvilka utan ätt finna en utväg, samlat sig i hans inflammerade ögon, hade antagit blodfärg. När man såg honom, så kunde man lätt föreställa sig huru ljuft det skulle varit för honom att få fälla om också en enda tår. — En enda tår är visserligen bra litet, men ändå tillräcklig, ty Guds barmhertighet får rum i den. En daggdroppe är visst mycket liten, men kan icke hela himlen spegla sig deruti? . Ett sorl af intresse och medlidande följde på Jakobs ord. Man kunde icke utan vördnad se denna storar