Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1853, sida 2

att förmå Porten till Wienerförslagets aniaganbudet v. Bruck stått ensam i sina bemödanden de och att de andra makternas representanter skola afhällit sig srån alla steg i den vägen, hvilket förefaller bladet högst besynnerligt, då Wiienernoten vunnit deras regeringars bifall. För oss utgör lord Stratford de Redeliffes tillbakadragenhet i detta hänseende, jemnförd med Morning Chronicles ofvanberörda omdömen och utlåtelser, ett ytterligare bevis för att det är honom man får tillskrifva dessa förändringsförslag. Som nämnde korrespondents skrifvelse förtjenar att inhemtas i sitt sammanhang, återgifva vi den här nedan. Den lyder som följer: Konstantinopel d. 22 Aug. Porten har icke antagit Wienernoten. Uti sitt svar utvecklar den i höfliga, men kraftiga ordalag skalen för sin vägran, och begär flera förändringar. Alltså befinner sig orientaliska frågan, som diplomatien förestälde sig vara oåterkalleligen löst, mera intrasslad än nägonsin, och det skulle vara ganska svårt att nu bestämma tiden för dess lösning. Här är allmänna öfvertygelsen, att den endast kan lösas genom svärdet. Portens beslut har fattats med stor majoritet i ett utomordentliga statsrådsmöte den 18 dennes. Det synes som man i detta möte mycket beklagat sig, och i min tanka med allt skäl, öfver den Prist på grannlagenhet, som de 4 makternas representanter i Wien visat Turkiet. Man begriper verkligen icke, att dessa herrar trott sig kunna bestämma öfver Turkiets öde, värdighet och heder, utan att taga denna makt till råds, och liksom om den alls icke hade med frågan att skaffa. Detta beteende har blifvit strängt bedömdt både af Turkarne och alla som sysselsätta sig med politiken. Sultanen lutade åt den meningen, att förslaget borde antagas såsom en utväg att få slut på saken och sörekomma ett krig som Europa synes så mycket frukta. Men hans ministrar öfvertygade honom, att det sannolikt skulle vara större fara för honom att gifva efter än uti ett hederligt motstånd, alldenstund folket är i så ytterlig grad retadt att en bagatell kan bringa det till uppresning, och då det icke vill höra talas om nya inrymmelser åt Ryssland. (Uppgiften i en telegrafdepesch från Wien att sultanens vilja gjort utslaget i bemälte statsrådsmöte skulle alltså vara ogrundad.) Man sörsäkrar, att, med undantag af österrikiska sändebudet, de andra ambassadörerna öfsverlemnat Porten noten utan att söka understödja densamma, lemnande den fullkomlig frihet att handla såsom den fann för godt. Man känner dock, att steg hafva blifvit gjorda (af franska och preusska sändebuden?) så väl hos sultanen som hans ministrar, för att erhålla ett antagande, som ensamt kunde medföra en fredlig lösning. Från Bucharest hafva, enligt Wanderer, till Konstantinopel ingått den ganska vigtiga underrättelsen, att engelska och franska konsulerna besvarat det dem meddelade beslutet af furstarne i Moldau och Wallachiet att icke ef terkomma Portens befallning och icke lemna sina poster, med nedtagandet af sina flaggor från konsulatbyggnaderna och afbrytandet af de diplomatiska förbindelserna. Denna underrättelse har väckt stor sensation ibland Ryssarne och deras vänner. De torde deraf hafva slutat, att England och Frankrike, i trots af alla de försonliga råd, som de gifvit Porten, äro fast beslutna att följa Ryssland på hvarje steg, som det tar framåt. I Deutsche all. Zzeit. skrifves från Konstantinopel under d. 22 Augusti: Turkarne fortfara att med stor tillförsigt emotse utbrottet af ett krig, hvarjemte de med märkvärdig sorglöshet betrakta de stora materiella olägenheter, som stridigheterna med Ryssland redan tills dato beredt dem: det lägervall deras handel iråkat och de ofantliga utgifterna för krigsrustningarne. Vi kunna rätt väl hålla ut, säga de, äfven Ryssland tillskyndas utgifter och olägenheter af det nuvarande tillståndet. Det enda som gestaltar sig gynnsamt för Turkiet, är sinnesstämningen hos dess kristna undersåter. Hos dessa synes den öfvertygelsen vinna allt mera rotfäste, att de under Ryssland aldrig skulle hafva att glädja sig åt en så mild styrelse, som under sultanens spira. Vid besastningsarbetena vid Donau är det de kristne Bulgarerne, som i synnerhet utmärka sig genom sin ifver. Vid upnkastandet af nva bat