Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1853, sida 1

m:A Be Ett ögonblick förblef Georg obeslutsam emellan hämnden och Marie, som anropade honom om hjelp! ... Men snart besinnade han sig, dök ned och sattade den unga flickan, och under det han med ena handen höll henne uppe öfver vattenytan, sökte han att med den andra drifva bort den ovälkomne gästen; denne, som slutit sig fast vid masten, hade i den ett säkert stöd och således alla fördelarne emot Georg, som var hindrad af -m Xtuu oporkade SIN IIIOIståndare och Marie, och hans drag, i hvilka målade sig en oblidkelig egoism, förvredo sig förfärligt genom uttrycket af en tillfredsställd hämd, då han igenkände sina offer. Denne man var Mauclerc, som under oredan vid skeppsbrottet af tvenne uslingar, hvilka ännu förblifvit hans trogna medbrottslingar, blifvit löst ur sina band och fått tillfälle att kasta sig i hafvet. Georg igenkände äfven honom, och striden blef skarp. Med blindt raseri försvarade Mauclerc sin sista fristad, sitt lif . . . Ställd emellan sin motståndare, som vill hans död, och Gud, som gör denna död till. den förfärliga tröskeln till ett ännu förfärligare rum, insåg Maurlere mera än väl priset för den asskyvärda seger han ville tillkämpa sig.