Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1853, sida 1

.. och han tänkte på sin saller ... Han kunde icke pegripa hvarför fyren, som längt efter stormens början lyst så klart, så hastigt slocknat ... Det kunde icke vara möjligt, tänkte han, af fyrvaktaren i tornet Cordouan kunde glömma eller försumma sin pligt, om han ännu lefde ... hvilken olycklig händelse eller hvilket våld hade väl varit orsaken till fyrens slocknande? Han var djupt orolig öfver gubben, ty, ehuru hans fader öfvergifvit honom, så hyste han dock ännu sympathier och farhågor för honom, äfven i denna förfärliga belägenhet, som tycktes taga alla hans kroppsoch själskrafter i anspråk; men då hans blickar föllo på Marie, erinrade han sig åter hvilken kär och dyrbar pligt han hade att uppfylla. Ack! huru ljuft skulle det icke blifva, att framdeles vid den husliga härden påminna sig denna natt af saror och uppoffring! ... Huru skulle de icke prisa Gud, som helgat deras kärlek genom så mänga 8emensamma mödor och lidanden. Denna ljufva tanke var för Marie ett ljus i den dystra natten, och den unga skeppsbrutnas krafter tycktes derigenom blifva outtömliga. Förtröstansfullt anförtrodde hon sig till den outtröttliga oceanen, som skulle föra henne till någon okänd hamn. Men plötsligt, stack en hand upp ur hafsskummet och grep fast uti mastspillran: en man med svartblått ansigte kastade sig med förtviflans raseri upp på densamma, så att den unga flickan måste släppa sitt tag och föll baklänges i vågorna.