Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1853, sida 1

ni öfverantvarda den otrogne syrvaktaren Jakob Perrol i hans domares våld. ö NIX. Emellan himmel och efsgrund. Ännu svallade hafvet högt och tycktes hafva svårt att lugna sig. Månan hade gått upp, och dess bleka strålar belyste en mängd spillror och lik, drifvande omkring i de höga dyningarne ... Några få, hvilka ännu voro vid lif, höllo sig fast vid stänger, luckor och andra fragmenter af det förolyckade fartyget, eller fortsatte med sina uttröttade armar, sin fruktlösa strid mot vågorna. Tvenne personer, hvilka under hela denna olycka icke okiljt sig ifrån hvarandra, hade på ett stycke af en mast funnit en osäker tillflyktsort. En ung flicka med utslaget här höll sina stelnade armar krampaktigt omkring masten, och en ung man sökte, än simmande än hållande sig i samma mast att understöda den stackars flickan. ö — Mod, Marie, sade den unge mannen; Gud, Som sändt oss detta bräckliga stöd, vill säkert inte låta al! ; — oss omkomma! mod bara! vi hinna nog till stranden. Utan att svara, tryckte Marie sin oförskräckte beskyddares väta hand . . . hon försökte att le, men hennes af köld skallrande tänder afbröto leendet. Under denna förfärliga strid, midt emellan himmel och afgrund, bibehöll Georg hela sin tankeförmåga