om pressen, Washington Union, skänker Ingrahams handlingssätt sitt obetingade bifall, i det den yttrar: Vi påstå, att han som chef å S:t Louis icke allenast var bemyndigad att mellankomma på ett vänskapligt sätt, utan att det var hans pligt emot hans regering att använda nödig makt för att hindra Österrikarne från att fullfölja sitt påbegynta attentat. Hvad som deremot bör förvåna, är ryska gesandtens, hr Bodiscos uppförande. Denne herre hade helt nyligen infunnit sig på Unions byrå och uppsade prenumerationen på bladet på grund af en artikel emot Ryssland och czaren, och ett par dagar derefter sprang han till krigsministern Marcy och yttrade sig med mycken hetta om bladets artikel i Kossta-affären. Enligt hvad det berättas, skall han hafva kallat Kossta för en förbrytare och beskyllat honom för att ha stulit kronregalierna. Hr Marcy afhörde hans prat med mycken lugn och gaf honom helt torrt tillkänna, att han gillade artikeln i Union. Att det kan falla en rysk gesandt in att vilja kontrollera regeringens organ inom pressen i Washington förefaller i högsta grad löjligt, men baron Bodisco skulle, enligt mångas förmenande, icke bandla på detta sätt, utan att han hade ytterligare planer i bakgrunden. Man kan imellertid taga för afgjordt, att hvarje Österrikes fordran om upprättelse kommer att blifva afslagen, och att österrikiska sändebudet i denna tvist varder troget sekunderadt af det ryska.