intill dess läkare kunde hinna ankomma. För sådane personer vore redan en fri bostad och några i de flesta orter lätt åstadkomna fördelar, tillrackliga vilkor, under vanliga sörhållanden, och som då blott under ovanliga behösde förhojas. Sjukattiraljen, så vidt den inskränkes till det nödvändiga, är på långt när ej så dyr att underhålla, som att på en gång anskaffa; och en förändring i nuvarande apothekare-monopolet skulle ansenligt minska kostnaden för en ständig sjukvärd, samt troligen äfven för en tillfälligtvis utsträcktare. Af en sådan komunal-sjukvård, skulle säkert, om den väl anordnades, mången begagna sig, som villigt ersatte den kostnad han förorsakade, och mången frivillig gåfva skulle gifvas till en så välgörande anssälkl. Der så kunde ske, förenad med boning åt läkare, blesve den ett medel att lätta tillgång på sådane och till utbredande af en kännedom om sjukbehandling, som nu i allmänhet hos oss saknas, i följd af de få ofsentliga sjukvårdsanstalter som sinnas i landet. om klokt anordnade ständiga sjukvårdsanstalter således ej behöfde blifva dyrare, än hvad Ä menigheternas tillgångar i allmänhet ganska väl medgåfvo (och i högst trängande fall staten 1 kunde understödja) torde man äfven kunna antaga, att fattigvårdsanstalternas ständiga underhållande i ett bättre skick icke skulle lemna några afskräckande resultater. En af de säkert mest verkande orsaker till sattigpersonalens talriket i vårt land, är just den brist på helsooch sjukvård, som här är rådande. Man behöfver blott skåda och efterfråga de flesta tattighjonens förhållanden, och man skall finna sanningen häraf. Dessutom är det troligtvis svältet i fattigoch försörjningshusen, i synnerhet uti städerna, som ofta der vållar tiggeri och sjukdomar, hvilket på annan väg drabbar samhällets lyckligare medlemmar. Ått begära arbete af en utsvulten, är en omöjlighet eller en grymhet. Men i detta afseende bör äfven besinnas, att det är vården af de fattige, utom sjelfva fattigoch försörjningshusen, som numera, i följd af dessas mindre välordnade beskaffenhet, blifvit mycket vigtigare, än inom desamma. Det är den förra, som omöjligen kan bestridas, till hvarken allmän eller enskild båtnad, utan att känslan för menskliga och medborgerliga pligter manar de bättre lottade klasserna, att underhålla ständig och deltagande gemenskap med de fattigaste. Det är blott derigenom som den enskilda omtankan, de enskilda råden, de enskilda biträdena, kunna gifva kraft och nytta med de uppoffringar, som en kommun gör för denna del af fattigvården. Vilja ej de förmögnare, och deribland hufvudsakligen de, som disponera de större arbetstillfällena, göra sig det omaket, att sjelfva taga kännedom om den fattigaste delen af befolkningens belägenhet och genom samråd bereda arbetstillgång, sund och tillräcklig föda, sunda boningar, m. m., utan lemna allt till snåla fattigfogdar och en förföljande polis, så måste af många skäl, men i synnerhet genem förmögenhetens natur att ännu, under lemningarna af det gamla privilegiioch monopol-systemet hopa sig på få händer, de gamla Enropeiska samhällena, och äfven vårt, gå brytningar till mötes, som ej kunna annat än medföra stora allmänna olyckor. Dessa olyckor komma då att falla på deras samveten, som så lätt kunnat afhjelpa dem, om de velat uppfylla menniskokärlekens lättaste pligter; ty att undskylla sig med folkets otacksamhet är blott att öka sitt brott mot samhället. Att tacksamheten följt alla dem, som uppriktigt och oegennyttigt verkat för de fattigare klassernas väl, derpå har man i snart sagdt alla orter af vårt land tillräckliga bevis — så väl förr, som ännu i dag; och om någorstädes, under ögonblickets nöd eller genom tillfälligt missförstånd, den någon gång uteblifvit, har det vanligen varit för en liten tid, och godtgjorts genom ett återväckt förtroende och ännu allmännare bifall. Måtte man derföre tänka på saken! Måtte man då en gång komma till besinning af de ofantliga enskilta uppoffringar och förstörande verkningar af det nu, emot alla farsoter, antagna spärrnings-systemet, och de vida säkrare