Korrespondens. Slockholm d. 30 Aug. Af de dagliga kolerarapporterna finner man, att farsoten under förslutna veckan och ännu, då likväl den enligt sin vanliga natur är i tillväxande kraft, icke I 2 128 2 8 ÅS sig på långt när är så våldsam, som den visat 515 I på många andra orter; och i dag, på 17:de dygnet från dess allvarsammare början (ty på en hel vecka före den 13 dennes räknades blott några få sjukdomsfall, som ansågos vara af sporadisk beskaffenhet), uppgå de dödes antal icke till hälften af hvad det var på samma dygn året 1834, då likväl hufvudstadens solkmängd var vida (det antages varit 8,000 personer) mindre än nu. Detta är i olyckan ett ganska tröstande förhållande, och ännu mera tröstrikt är att skåda den goda anda, den hjelpsamhet, det nitfulla bistånd, som på många sätt ådagalägges af de bättre lottade klasserna mot de fattigare, hvilka äro mest utsatte för sjukdomens förödelser. Icke endast de serskilt med anledning af kolerafarsotens utbrytande anordnade kommunal-myndigheter, sundhetsnämnderna, utan äfven alla de vanliga förvaltningar och anstalter, som hafva till föremål helsooch sattig-vård, visa sig mycket verksamma, och man har icke inskränkt sig till blotta vården af de sjuke och understöd åt ösrige fattige till föda och kläder, utan nu har äfven den åtgärd börjat vidtagas, att på allmän bekostnad bereda boningsrum åt dem deribland, som sakna ordentlig boning. I somliga församlingar, och troligen snart i alla, har man förstärkt antalet af ordningseller tillsynings-män, så att dessa dagligen kunna besöka husen, efterse tillståndet och samråda med innevånarne om nödige åtgärder för sjukvård och sastigunderhåll. Med ett ord: den gemensamma farans anblick har uppmjukat äfven de eljest hårda sinnen, och om ej dess lärdomar alltför snart åter gå förlorade, skulle man nästan kunna hoppas att olyckan skall blifva en verklig lycka för Sveriges hufvudstad, och genom dess mäktiga föredöme, äfven för hela landet. Det synes nemligen, som skulle man väl af den nu vunna erfarenheten komma till den allmänna öfvertygelsen, att det endast är genom ömsesidigt bistånd och våälordnade biträden, som sarsoter och allmännare samhåälls-olyckor kunna bäst mildras och besegras, men ej genom tvångsanstalter, hvilka ytterst grundas på en känslolös sjelfbevarelse och en sig sjelf straffande feghet. Vid åsynen af det lugn, som under denna farans tid här visar sig, såväl i mängdens sinnesstämring som i de befattnings-egandes verksamhet, och vid betraktandet af den förbättring i de armaste innevånarnes belägenhet, som redan på dessa sista dagarne märkbart inträdt, tvingas man att fråga: hvarföre skall det ej kunna så vara alltid och allestädes? hvarföre skola blott farorna och lidandena kunna förena menniskorna till fullgörande af broderkärlekens bud mot hvarandra? och hvarföre skall, med farans öfvergång, återintråda all denna osamhälliga egoism, som utgör karakteren af vårt alldagliga samhällslif? Svaren på dessa frågor — hvem känner dem ej på förhand? Det är omöjligt, säger man, att uthålla med sådana dyra helsooch sjukvårds-anstalter; det skulle befordra lättja och sorglöshet, att fortfara med en så utsträckt fattigvård; det skulle erfordra alltför öfverdrifna kostnader och uppoffringar af tid och mödor för de förmögnare klasserna, att ständigt egna sig åt dylika omsorger för de fattigare, hvilka dessutom icke tacka dem derför, alldraminst om dylika besvär blefvo betraktade såsom en ständig pligt, och icke såsom endast ett frivilligt deltagande i deras tillfälliga behof! Men äro väl dessa skäl antagliga? eller äro de ej snarare blotta undflykter, för att kunna med lugnade samveten, efter en gemensam faras öfvergång, återvända till ett sjelfviskt lifs njutningar och sorglöshet? Månne icke, om man närmare skärskådar rätta förhållandet, denna sednaste misstanka har sin bästa grund? Låtom oss blott i förbigående litet tänka på saken!