Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1853, sida 1

delat henne olyckan. Hon hyrde en båt, för att komma till er och dela edra sorger, ledd af denna sympathetiska känsla, som alltid dragit er till henne; men sedan dess har man inte sett till den unga flickan, ej heller den sjöman som rodde henne, och med smärta ser jag, att de inte framkommit hit. Antingen hafva de drunknat, eller fallit i sjöröfvarens händer. Jakob skulle hafva dukat under för sin smärta, om icke denna gång vreden lifvat honom. — Det är Mauclerc! ropade han med dundrande röst, det är Mauclerc som beröfvat mig allt! ... Ack! hit med en båt, så att jag får uppsöka honom! en båt! ... vapen! — Vänta litet! sade presten, ånyo tryckande hans hand. Mod och förtröstan, min vän! Er plats är här; såsom en lugn och skyddande skyldtvakt stannar ni här, ty här har ni en pligt att uppfylla, och just i medvetandet om en pligt ligger också tröst. Således mod och förtröstan har jag sagt! ... På denna klippå är ni ensam med Gud; — lyssna till hans röst, som, genom vågornas och stormens dån tilltalar er ifrån en bättre verld; glöm jordens hat: kärleken, som förbinder andras sår, är i olyckan bättre än hatet som förvärrar ert eget. Men Jakob var döf för vikariens uppmaningar; han kände huru inom honom gäste denna hämnande lättrörlighet, som hos sjömannen uppehåller den ständiga striden med menniskor och elementer; den tyglades dock hos Jakob af hans hjertas ädla böjelser och af vanan vid det stilla husliga lifvet. Sedan Jakob emellertid återvunnit ett slags lugn, bröt han den hemska tystnaden och frågade presten om han kände orsaken till den kanonad, som han hört långt utifrån hafvet. Presten svarade att han icke visste det, men att förmodligen något handelsfartyg, som kom ifrån en