Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1853, sida 1

—— s—p—p2—E — — — ——————ä—————————— än satte på lifvet, så hade dock de förfärliga händelser, som hans öde tillskickat honom, gjort honom allt för förtrolig med döden, att icke möta den såsom en soldat egnar ... Om han med sin blodiga och liflösa kropp kunnat för alltid stänga Mauclerc ifrån tillträdet till den hytt, hvari Marie befann sig, så skulle han beslutsamt hafva gått döden till mötes; men äfven i dessa sista ögonblick kunde han icke uthärda den tanken, att Marie skulle falla djupare än i olyckan, ... blifva mera än Mauclercs fånge: hans Slafvinna . . ja mera än hans slafvinna: kanske hans mätresse! Midt under sin tröstlösa förtviflan tyckte han sig komma ihåg, att han under en lädergördel, som han bar på sig, hade en knif, sista ressursen emot ett tillsalligt förräderi, när han icke ägde något annat vapen; måhända, tänkte han, skall jag få tid på mig att genom ett väl rigtadt hugg hejda Mauclerc i hans afskyvärda hämd. Konvulsiviskt förde han sina händer till gördeln; knisven var verkligen der, men vid hans häftiga rörelse föll en liten med voxadt lärft öfverdragen portfölj ned på däcket. benna portfölj innehöll just amiralitetets svar till Mauclerc, och dennes bref, som man återskickat. Der hade Georg således förvarat dessa vigtiga papper; men förvirrad af så många tillstötta olyckor, hade hans minne svikit honom. Georg darrade i alla leder vid upptäckten af det hjelpmedel, som sändes honom ifrån Gud och utan tvifvel förebådades af det skyddande fyrtornets symboliska strålar. E Mauclerc, ropade han, du säger, att hvarje försök emot dina kamraters interesse, hvarje förräderi emot er sak bör straffas med döden . . . Nå väl! hvad skall man väl säga här om en befälhafvare, som på