Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1853, sida 3

hans mest blomstrande älder. Från den tiden bildade hans lif en oafbruten kedja af beundransvärdt djerfva brott, och i rymningar ifrån bojor och tangelser var han en Höjlands och Gjest Baardsens like, om icke deras mästare — mycket skulle derom vara att berätta, om man kände de närmare detaljerna. Första gången som han, efter sitt afvikande ifrån garnisonsstaden, blef gripen, insattes han på Akerhus fästning, hvarifrån han också snart rymde till sin hemort. I sällskap med en lättfärdig qvinna kallad Tusta, rymde han derpå till Sverige, der han qvarstannade i flera år. Der blef ban en gång gripen och insatt i fängelse, men då han åter fick tillfälle att rymma, blef han i största hast eftersatt af vederbörande länsman jemte 4 man. Genom att taga en honom obekant genväg kommo dessa honom i förvag och mötte honom just på en bro, säkre om sitt ro, — men deras hopp gäckades; ty Muruklejven använde här sina jättekrafter på ett förfärligt Sätt, hvilket han sjelf besjungit då han säger: Då Slog jeg udaf Krefter, saa de alle sank i Blod. Sedermera blef han i Sverige åter gripen och insatt i fängelse, hvarifrån han också genast rymde, men blef så hastigt och så raskt eftersatt, att han icke fick tid att komma undan; utan måste tillgripa den sörtvislade utvägen att kasta sig i en vattengrop; der kröp han in under torfvorna vid kanten der han fick plats att sticka hufvudet så mycket upp ur vattnet att han kunde andas. Der låg han ett helt dygn och led förfärligt. Dock kom han äfven derifrån med lif och helsa; men nu lemnade han Sverige och besökte åter Hiterdalen, der han fortsatte sin började bana. — Det är en märklig omständighet med Muruklejven, att han i sin hembyggd tillvann sig en stor mängd tjusgömmare och det till största delen bland de rike bönderne, hvilka hyste och gömde honom samt körde honom i höoch halmlass sins emellan — Icke sällan blef han gripen hos sina vänner, och vid sådana tillfällen stundom farligt blesserad: en gång sköt man en gevärskula igenom ena benet på honom, en annan gåog blef han huggen med en yxa i ena axeln, en tredje gång jagades han en kall och mörk höstnatt ut på Stor-elfven, då denna, nästan gick öfver sina stränder med vatten och is. År 1817 slutade han sitt oroliga och på brott så rika lif på samma ställe der han föddes, i en ålder af omkring 50 år. Han uppehöll sig då hos sin broder, och tog sig en natt ett duktigt bränvinsrus, i förlitande på att ingen fara vore för handen, emedan han trodde att dörren var rigtigt stängd; men, o förräderi! dörren bröts plötsligt upp, och Muruklejven förstod nu att han måste börja en blodig lek, hvarvid han var särdeles van. Modig, som han var, grep han med sin vanliga snabbrådighet efter sitt på en hylla under taket liggande vapen, en lång lie, fästad vid ett skaft, ett fruktansvärdt vapen, som icke var hans förföljare obekant. Fruktan och vrede bjödo hans fiender att han-la raskt, och innan Muruklejven fick tag i sitt vapen, omfattades han af en stark karl, som kastade honom i golfvet med stor våldsamhet, under det de andre också närmade sig. Men nu — så berättas det — nu bad M. för sig och utsträckte sina armar på golfvet, till tecken att han frivilligt underkastade sig; men då framträdde en annan person och, utan att lyssna till hans böner, krossade med sin gevärskolf Muruklejvens hufvud och slutade på detta sätt hans lif, hvarester de tills vidare kastade honom in i ett qvarnhus. Traktens närmaste öfverhetsperson hade väl gifvit en mundtlig tillåtelse att gripa honom, äfven med uppoffring af hans lif; men då han var afdagatagen och saken kom inför högre domstol, fingo hans banemän böta 8 å 900 Spd. Hans många tjufgömmare upptäcktes småningom, och böter och rättegångskostnader stego så högt, att flere af dem bragtes till tiggarstafven. I Muruklejvens karakter tycks icke ha legat mycket godt och berömvärdt. Han skildras såsom en känslolös och obarmhertig menniska. Ett bevis derpå är följande: Det var en fattig man med stor familj, som med kreditens tillhjelp dref en liten hökarehandel. Detta hade M. genom Tusta fatt veta, hvarefter han snart bröt sig in i den fattige mannens hus och stal bort 15 Spd.