Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1853, sida 3

ÅÄ — Musik. Fru Nissen-Saloman gaf i gär afton uti Bloms stora sal konsert för så stort auditorium, lokalen kunde rymma, mellan 5 å 600 personer. Konsertgifverskans egna nummer upptogo arbeten, tillhörande skiljda musikgenrer. Så representerades den andliga stylen af Graun, den tyska musiken af Meyerbeer, och den italienska af Donizetti och Verdi. Fru Salomans inträdesnummer bestod af en aria ur Grauns passions-oratorium der Tod Jesu, hvilket förskaffat sin upphofsman stort rykte. Denna aria är ett mycket tacksamt nummer, ty Graun, (kapellmästare hos konung Fredrik 2:dre af Preussen), var sjels en ypperlig tenorsängare och förstod att skrifva för rösten. Ingen af hans samtida har skrifvit körer så djupt andaktsfulla och så innerligen rörande, med stämmorna så konstfullt inflätade i hvarandra och dock så lättfattliga. Fru Saloman föredrog nämnde aria med en enkel, värdig styl, vittnande om uppfattning af mästarens mening, hvilket i synnerhet rätt tydligt röjdes af det sätt, hvarpå hon sjöng de i arian förekommande solseggierna. Dessa fingo genom det slardfria och allvarliga sätt, hvarpå de af henne utfördes, sin rätta betydelse, så att de icke förekommo såsom några onyttiga grannlåtstillsatser, utan såsom, hvilket de i sjelfva verket här äro, nödvändiga beståndsdelar af det hela. — Uti tiggar-romancen ur op. Profeten anse vi dock att fru Saloman ej lyckades i samma höga grad. Den känsla och djup, det dramatiska uttryck, som Fidese, Profetens moder, sorgliga belägenhet, erfordrar då hon tigger om allmosor för att låta läsa messor för sin son, funno vi ej fullt troget återgifna, hvarjemte de tillaggda kadenserna ej så alldeles harmonierade med sjelfva kompositionens anda. Deremot framstod fru Salomans voluminösa mezzo sopran och hennes stora, högt uppdrifna tekniska förmåga, i en briljant dager uti de båda arier af italienska Maestri, på hvilka programmet bjöd. I synnerhet det sista numret, kavatinan ur Ernani, sjöng konsertgifverskan med sydländsk glöd, och det pikanta föredrag, som tillhör den moderna italienska skolan, hvilken fru Saloman med själ och hjerta tyckes vara tillgifven. Il maestro Verdi sjelf skulle svårligen önska att bli bättre uppfattad och ätergifven än här var fallet, och publiken tolkade ock sin erkänsla med dundrande applåder, hvilket hade till följd, att fru Saloman visade den utmärkta artigheten, att utöfver programmet gifva några romanser vid pianot, en tysk och en fransysk, samt en rysk folkvisa. Här var hon särdeles älsklig, och belönades äfven med lifliga applåder. — Hr Czapek gaf ett par nummer för violin med musikaliskt och sångbart föredrag, samt god ton, och betackades vederbörligen med applåd. — Orkestern gaf 2:ne ouverturer, den till Don Juan af Mozart, och Martha af Flotow. Att orkestern under direktör Czapeks ledning gått betydligt framåt, hvad sammanspelning och nyansering beträffar, erkännes gerna. Ett stort steg på framåtskridandets bana återstår den dock, nemligen riktig markering, hvilket likväl ej kan ernås utan derigenom, att de spelande sjelsve låta sig besjalas af de mästerverk, hvilka de understundom uppföra. Att såsom nu var fallet med Mozarts odödliga snilleverk, Don Juans-ouverturen, låta tonerna halka förbi utan den fullvigtighet och rätta accent, som böra tillkomma dem, åstadkommer ingen god effekt, likalitet som om man skulle läsa upp ett skönt poem. likasom barnet läser upp sin utanlexa. Vi rekommendera således litet mera intresse, och litet mera lif hos ledamöterna, på det orkestern måtte blifva, hvad den ovedersägligen har anlag till, nemligen god. Ouverturen till Martha gick ganska bra, och applåderades. — Ackompanjemanget lemnade mycket öfrigt att önska.