—7qk—7— — — ————— — ljus, och van att sesla i dessa sarvatten, insåg han att denna bleka aflägsna stråle icke kunde komma annat än ifrån fyrtornet Cordouan. — Ser du detta ljus? sade Georg till Marie, i det han lifligt förde henne fram till fönstret. pet är tornet Cordouan. Der beder min far för sina barn, liksom Gud deruppe i himlen vakar öfver dem. Ja! Gud öfvergifver oss inte! Detta ljus, Marie, är en himmelsk stråle, ett mildhetstecken, gifvet af honom, som skänkt oss båda lifvet, och som i detta ögonblick hindrar oss att sjelfva beröfva oss det. Maric, hvars blickar begärligt voro fästade på det knappt urskiljbara ljuset, tryckte ånyo Georgs hand utan att kunna svara honom; hon hade nästan blifvit modig, ty boppet är liksom fruktan: det eger en vidskepelse som är starkare än förnuftet. — Hör Marie, sade Georg, en tanke har fallit mig in. Den måtte vara en gudomlig aning; ty det tycks vara min fars aflägsne närvaro som ingifvit mig den. Mauclerc kommer snart ombord och har med sig en engelsk officer. Efter som mina band äro lösta, så torde jag kanske kunna nalkas denne sednare. Jag skall anropa honom om bistånd. Det är omöjligt att representanten för en civiliserad nation icke skall skydda oss. Jag skall anropa honom derom i stöd af logarna för det krig, som hans landsmän förklarat Frankrike. Maries hjerta omfattade med förtjusning denna plötsligt framkastade tanke på frihet och beskydd. Hennes panna tycktes klarna, och hon skiljdes utan alltför stor ängslan ifrån Georg, som, enligt sitt löfte, användt de sista ögonblicken af sin korta samvaro med Marie, att skrifva några rader till Yikcureuils förmån. o s Genast derefter uppsteg han äter på däck, återtog, utan att blifva sedd af något farligt vittne, sin plats