Sjöröfvaren, af Paul Foucher. (Öfvers. af G. —n.) —— — (Forts. sr. N:o 200.) — Ack! jag måste i ögonblicket härifrån, svarade Georg sorgset . . . Endast på detta vilkor fick jag njuta denna outsägliga och osörmodade lYcka ... Jag har gifvit mitt löfte och jag skall hälla det ... vi få knappt vara tillsammans i fem minuter. — Fem minuter! sade Marie ... det är nog för att dö. — Vid denna tanke på en gemensam död rynkade sig Georgs panna; den förfärliga frestelsen eggade hans uttömda mod, förtviflans svindel drog honom till afgrunden ... Han kastade Sina blickar omkring i hytten och upptäckte ett litet fönster, under hvilket hafvet brusade . . . Instinktmessigt försökte Georg att öppna detta fönster; men man hade satt lås för detsamma, emedan man förutsett de dystra tankar, som ensamheten skulle ingifva Marie. — Ack! öfverallt omgifver oss olyckan liksom nu natten! sade Maria med outsäglig smärta. Plötsligt tycktes Georgs dystra blick klarna . . . det såg ut som om en uppmuntrande tanke förändrat den unge officerns bleka drag. Igenom den fuktiga fönsterrutan och på ofantligt afstånd hade Georg tyckt sig upptäcka, i yttersta horisonten ett svagt, obestämdt