sitt manskap en ursinnig blick, som fordrade dem til ansvar för Georgs frihet. Den engelska officern afhörde Georgs tal och betraktade honom kallt . . . några ögonblick derefter mumlaue han emellan tänderna: French dogs, French dogs, vände sig hvisslande på klacken och fortsatte sin väg. Med ett tecken befallte Mauclerc sitt folk att bemäktiga sig Georg, och följde sedan officern. — För fan! det går illa för dig, kamrat, sade Ecureuil till Georg i det han låtsade ruska honom värre än de andra gjorde, hvilka också ansågo för sin pligt att lyda befälhafvarens order. Så snart Mauclerc ledsagat officern till slupen, återvände han. — Låt bli! sade han, då han såg att man höll på att ånyo binda Georgs händer, det behöfs inte; man binder endast sängar, och herr Georg Perrol har nu sjelf annorlunda bestämt sitt öde ... jag anser honom för en alltför dugtig karl att icke underkasta sig det med mod och undergifvenhet ... jag ämnade låta honom lefva ... men nu är det inte möjligt ... han är alltför ostyrig af sig . . . några kulor skola gifva honom den stadighet, som fattas hans ungdom. Vid dessa ord, uttalade med ett kallt skämtande uttryck af ett oåterkalleligt fattadt beslut, tycktes ett doft mummel af medlidande höras ifrån sjöröfrarne... Dei pehöfves väl icke sägas, att ibland en samling af de mest förderfvade menniskor, likaväl som hos en isolerad brottsling, någon ädel instinkt stundom visar sig, lik dessa nattliga irrbloss, hvi ka stundom sara fram öfver gyttjesulla träsk. (Forts.)