och sin drägt, samt lemnade lkcureuil den skrifvelse som utgjort vilkoret i deras fördrag. Under en timmes tid hörde nu Georg ett ovanligt buller på fartyget; men af YhkEcureuils ord kunde han förklara orsaken dertill. Kapiten på det engelska fartyget besökte nu i sin ordning Manclercs fartyg och fortsatte der med honom öfverläggningarna om sättet att ordna det gemensamma anfallet på Guyennes kuster . . . Oaktadt sin ängslan, kände Georg dock sitt hjerta klappa något lugnare vid tanken på det räddningsförsök Som fallit honom in, och han hoppades ännu på skydd af Mauclercs tillfällige gäst. Snart fylldes däcket af sjöröfvare, och ur skeppsluckan, som befann sig blott några få steg ifrån Georg, uppkom en man hållande en lykta, hvars sken föll på en röd uniform, och ett mycket blekt ansigte, omgifvet af en Stor och tung peruk; det var den engelske officern. Vid denna tid hade Storbritannien ännu icke antagit den lätta, pudrade hårklädseln. Mauclerc ledsagade sin engelske gäst, Georg steg upp och kastade sig hastigt för officerns fötter. ij — Min herre, sade han med pligtens hela högtidlighet, ni tillhör en civiliserad nation och en ärorik arme. Här finnes en ung flicka, Som blifvit tillfångatagen genom ett afskyvärdt förräderi; jag vädjar till folkrätten, till äran, till allt hvad som är heligt för fiender, hvilka inte — såsom det här folket och deras befälhafvare — äro bannlysta ur samhäliet: fordra att man utlemnar denna flicka till er, tag henne under ert beskydd, om det också vore såsom fånge, och ni har gjort en Gudi behaglig gerning, samt skyddat engelska flaggan ifrån en fläck, som ingenting skulle kunna utplåna. Georg hade talat med en så feberaktig hastighet och med så förtviflad kraft, att Mauclere förgäfves sökt att afbryta honom; piraternes chef kastade emellertid på