trakterande med bränvin. Upphettade deraf och glada öfver en förmånlig byteshandel begåfvo sig far och son emot hemmet, icke förglömmande att besöka krogarne vid vägen. De åkte på samma vagn, fadren förde tömmarne, men inkomne i en skog, mil nära hemmet, uppstod gräl emellan dem i anledning af Mårtens begäran att få köra hästarne återstående delen af vägen, emedan han befarade att fadren skulle köra omkull. Grälet fortfor en stund tills Mårten vid ett hus steg af vagnen, för att i ett angeläget ärende samtala med en der boende person. Fadren afbidar emellertid icke hans återkomst utan kör ifrån Mårten, som till fots måste fortsätta vägen hem, dit fadren först en lång stund efter Mårtens hemkomst och efter åtskilliga irrfärder anlände, alldeles öfverlastad och berusad och med uttrötta hästar. Märten, sjelf icke nykter, öfverfaller då kl. 1 på eeUen sin fader, slår honom till golfvet i stugan, tillfogar honom åtskilliga slag och upplyster honom derefter på sängen, men i sin uppretade och ilskefulla sinnesstämning rusar han åter på sadren, drager honom I håret ur sängen och släpar honom ånyo omkring golsvet, hvarunder tadren eu par gånger ropade: kära barn, skona mitt lif! Sedan Mårten omsider upphört med misshandlingen, lade han fadren upp i sängen, sig sjelf bredvid och insomnade. NMorgonsolen lyste in i stugan på ett lik och på en förtviflad son, som med fasa betraktade vittnena om sin himmelsskriande gerning: en med faderblod bestänkt vägg och en mängd härtoffsar, som lågo kringspridda öfverallt på golfvet i rummet. Den yngre brodren hade vid öfverfallets början sökt hindra Märten från att misshandla sadren, men blef bortskrämd genom ett slag i ansigtet af Mårten. En piga, som äfven låg i rummet, och som under Mårtens hotelse att lära henne den tyska dansen, om hon icke förhölle sig stilla, icke vågade aflägsna sig för att kalla på hjelp, blef inför domstolen ett af de mest ofverbevisande vittnen emot den onaturlige sonen. Sedan Mårten på morgonen blifvit häktad afgick kallelse till vederbörande läkare att förrätta obduktion på den aslldne, men obduktionen skedde icke förrän tredje dagen derefter, då den döda kroppen redan öfvergått till en sådan förvandling, att läkaren icke kunde med visshet intyga, att fadren dött genom sonens misshandling. I anledning af detta läkare-betyg höllos flera förhör inför domstolen för att sålunda förskaffa läkaren de upplysningar, som kunde vara af nöden för att fälla ett bestämdt omdöme. Detta blef omsider sådant, att Mårtens behandling varit vållande till fadrens död. Emellertid började Mårten tro sig vara oskyldig till fadrens död och denna föreställning öfvergick under ett längre vistande i Malmö länsfängelse, der ännu, innan nya länscellfängelset blifvit färdigt, är brist på enskilta förvaringsrum, till en fix idd, hvadan då Kongl. Maj:ts dom i slutet af Juni ankom och lydande på dödsstraff han i början djupt gripen deraf, straxt derpå förklarade sig icke vilja godvilligt underkasta sig detsamma eller bereda sig dertill, emedan domen icke vore konungens, såsom icke försedd med lacksigill under konungens namn, eller med 12 råders underskrift eller åtföljande med silkesnöre vidhäftade ransakningshandlingar m. m. Genom sitt trotts och sin envishet har han förorsakat vederbörande, isynnerhet slottspastorn, ett otroligt mödosamt arbete, och först de sednare dagarne kunde han förmås att lyssna till religionens föreställningar. Efter mycket motstånd och derpå följande vankelmod blef han slutligen beredd och förklarade sig skyldig till sin faders död, sig sjelf döden värd och gick densamma till möte med ångerfullt sinne och förtröstan på den gudomliga försoningsnåden. Såsom ett tillägg till det red. af Sk. Telegrafen i Ystad anfört härom, få vi efter pålitliga uppgifter meddela, att de kedjor, hvilka M. Pehrsson bar tillafrättsplatsen, voro honom pålagde i anseende till den farhåga vederbörande nödvändigt måste hysa, att han möjligen skulle i sista ögonblicket återfalla till sitt så länge förut visade motstånd. Hans sista stunder, vid hvilka hans själasörjare, slottspastorn i Malmö och kyrkoherden Cederlöf i S. Willie, voro närvarande, vittnade om en djup ånger hos deliqventen, hvarföre han ock på sin enträgna begäran blef delaktig af den hel. nattvarden, men tiden tillät icke att aftaga honom bojorna, som han ock borde bära androm till varnagel. Förfärlig naturföreteelse. I grannskapet af Brissel rasade den 9 sistl. Juli ett rysligt oväder. Haglet af ofantlig storlek, nedstörtade med förvånande våldsamhet. Nästan allt utvändigt å slottet Laeken, deribland 12,000 fönsterrutor, sönderslogs. En af slottets tjenare träffades i nacken af en hagelsten, som sträckte honom sanslös till marken. I trakten af Wemle, Goushoren, Burght och Humbeke blef grödan på alla sädesfält i grund förstörd; i Vilvorden (norr om Brässel) oräkneliga fönsterrutor sönderslagna, allt kyrkans fönsterglas bokstafligen förvandladt i grus; i hospitalet måste man spika bräder öfver fönstren för att skydda de sjuka mot blåsten. På en bondgård, hvars tak bestod af skiffer, blef detta helt och hållet sönderslaget och tre hästar på marken ihjälslagna. I Stormbeek och Bever äro taken (sfinhackade7, tegeloch skiffertaken förstörda. Afven kyrkan har lidit mycket och hela trakten blifvit inom få ögonblick ödelagd. Man har der uppsamlat hagelstenar af 30 centimetres (ungefär 1 fot) (?) omfång. I Brught blef ett fruntimmer slaget till döds af en enda hagelsten. Vid TroisFontaines utgjorde ovädrets uppkomst och fortgång ett rysligt och imponerande skådespel. Åskan dundrade oupphörligt i flera timmar. En ofantlig hvitgrå sky sramrullade helt lågt och i hvislar samt med obeskrislig hastighet, först i rigtning mot Ever och Dieghem, derefter mot Brussel. Stormen, som rasade med fruktansvärd häftighet, upprörde ofantliga stoftmassor, gick med ens öfver till N.O. och jagade den fruktansvärda skyn i rigtning mot Ninove. Derifrån närmade sig denna med blixtens snabbhet, tog midt öfver TroisFontaines form af en vattenpelare och uppfyllde luften med så tjocka dunster, att man på tio stegs afstånd 2 Unna ursckilia Sformen dref nu skyn nlöts