Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1853, sida 1

kommer nog att sätta sig till motvärn . . . kanske är han oförsigtig nog att ropa på hjelp; då skulle allt blifva upptäckt, man skulle skjuta oss i sank, och det skulle bli fan så svårt att simmande släpa med sig en kjortel till lands ... för öfrigt är er fästmö instängd. — Ensam! stammade Georg med förfärlig oro. LEcureuil förstod honom och svarade: — Ja, hon är ensam. Georg andades åter. — Då Mauclerc återkom till sitt fartyg, fortfor lEcureuil, erhöll han underrättelse om att ett engelskt fartyg närmade sig. England är hans sista tillflykt, och England hyser inte så stora betänkligheter i affärer. Ehuru Mauclerc ännu var mycket svag efter sin blessyr, begaf han sig dock till det engelska fartyget, för att ölverlägga med dess befälhafvare . . . Ser ni den der mörka massan på något afstånd härifrån? ... det är just ifrågavarande fartyg. Mauclerc är nu der. En engelsk slup hemtade honom ombord, och vi ha nu iau befallning att med vår slup hemta honom jemte en engelsk officer hit. — Nå, och ert manskap, sade Georg, hvars hjerta ryste vid tanken på denna trolöshet, ert manskap vill deltaga i detta förräderi? — Förräderi! tror ni då att vårt manskap är Fransmän? Nej de äro pirater, det är saken. De veta inte af något annat förräderi än det som tillfogar dem sjelfva skada. Ack, om man förrådde dem, vore det också sjelfva Mauclerc, skulle de hafva nog hederskänsla kasta äfven honom öfver bord. Georg darrade vid dessa ord, ty han erinrade sig att Mauclerc sökt underhandla med amiralitetet och att han burit hans förslag på sig; men han påminte sig äfven med smärta, att han afklädt sig uniformsrocken och västen innan han kastade sig i hafvet . . .