Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1853, sida 1

—— så att herr Georg seglar med det der solket, så är det ingenting att frukta. Han vände derpå båten emot slupen, som fullföljde sin manöver och, snabb genom sina segel, snart var invid båten. Just då båda farkosterna kommo till sidan af hvarandra, ilade Marie upp på slupen och störtade med ett utrop fram till Georg . . . hon tycktes födas på nytt, vakna ur en dvala, som hennes svaghet förvandlat nästan till känslolöshet . . . men så snart viljan hos Georg besegrat det nedtryckta tillstånd, hvari han befann sig, tycktes han vilja stöta Marie ifrån sig. Han ville tala, men förgäfves sökte hans läppar ord, då ett gevärsskott fällde rodaaren, som stannat qvar i sin bat och just ämnade åter aflägsna sig. Från ena ändan af slupen närmade sig nu några sjöröfvare, och Marie tyckte sig under den blodiga bindeln, som betäckte en af dessa mäns panpa, igenkänna Mauclerc, hvilken, under det han i slupen ärnade återvända till sitt fartyg, på långt håll ute på hafvet igenkänt sitt rof, som han trott sig nödsakad att öfvergifva, men ansett tillfället allt för gynnande att nu släppa ur händerna. Medlet att utföra det fattade beslutet lättades betydligt deraf, att Georg befann sig i slupen; han hade blifvit upptagen ur hafvet af Mauclercs manskap; och utmattad efter det förfärliga fallet och nästan beröfvad sina sinnens bruk blef han nu ett ofrivilligt verktyg till Maries fångande. Hand i hand sutto nu Georg och Marie, och i känslan af att hon och den hon så högt älskade nu voro i deras fiendes våld, anropade hon Gud om döden för dem begge. Men döden kommer lika litet på våra böner, som den flyr för vår fasa; en blind skyldtvakt utställd på en obanad väg, träffar han ett rof, som han icke känner; Gud allena ser för honom, och detta jordiska lif skulle ännu äga många lidanden och faror för Georg och Marie.