stempelasgisten till 32,438: 38, 8, deraf 27,809 för Stockholm och 4, 629: 38, 8, för landsorten. A.B. innehåller några ljungande ord mot nuvarande jernvräkeriförordning, enligt hvilken ägare af jern kunna på mångfaldiga sätt trakasseras. Det är oerhördt att omtala, men är dock ett faktum, att ännu i detta århundrade, ja icke längre sedan än 1814, en författning blifvit skrifven, som hvilar på principen, att genom lagstadganden och offentliga uppsyningsman förekomma, såsom det heter, värdslöshet vid jernberedningen samt försäljning och utförsel af felaktiga och odugliga jerneflekter, likasom icke köparne sjelfve i detta fall vore de bästa kontrollanter, och likasom de i ringaste mån frågade efter de herrar vräkares besigtning, hvilka nu kunna bereda tillverkaren svåra och stora obehagligheter. Bland exempel härpå anför A.B., hurusom allt på (rötheborgs våg sedan 1846 seqvesteradt jern ännu vid 1851 års början icke undergått besigtning och att frågor om 1842 och följande åren anhållit jern ännu vid början af 1851 vore beroende på Svea hofrätts pröfning, omständigheter, hvilka vid sista riksdagen framhöllos af representanten i borgareståndet, hr A. A. Berger. Äfven i denna fråga företer sig samma olycksaliga långsamhet och uppskof med en nyttig förändrings åstadkommande, som i nästan alla våra lagstiftningsfrågor. Vi hafva sett huru kyrkolagförslaget, produkten af öfver 25 års förarbeten utaf enskilte och kommitteer, blifvit af den nuvarande ecklesiastikministern skjutet å sido; vi hafva sett de nya förslagen till civiloch criminallag, fulländade efter 40 års förarbeten, lemnade utan all uppmärksamhet å regeringens sida; vi hafva sett tullresormen såfängt agiterad sedan 30 år tillbaka — hvarföre skulle då jernvråkeriförordningens öde hastigare afgöras. Det ar ännu ej mer än 7 är sedan K. Maj:t anbesallte bergskollegium att öfverse denna förordning, och det är ännu ej mer än tre år, som fullmäktige i jernkontoret haft på sig att afgifva sitt utlåtande i frågan. Det svenska folkets långsamt mognande öfvertygelse förnekar sig aldrig. — Olyckligtvis hinner mycket på detta sätt ruttna innan det blir moget. Upsala konsistorii beslut, att installa siudentexamen, derest koleran skulle utbryta i Upsala eller hufrudstaden, utgör med skäl föremål för klander i Sv. Tidn. Det är i sanning att drifva förskräckelsen ända till det löjliga, då herrar professorer eller adjunkter ej våga förrätta ett par examina blott derföre att koleran befinner sig — i hufvudstaden. Meningen torde väl vara att härmed lemna de examinerande herrarne ledighet att fly undan den härjande pesten långt bort från Upsalas spärrade tomter, men vi hemställa huruvida ej äfven examinandernes vålfard bordt få komma en smula med i betraktande. Många af desse hafva sin lärokurs och en del af sin framtid beräknad just på studentexamens tagande i höst, bland hvilka t. ex. må nämnas de som sedermera ämna taga officersexamen. — Dessa vigtiga framtidsintressen skola de nu nödgas uppoffra för några af de akademiska ledamöternas beqvämlighet eller narraktiga förskräckelse! — Vore man ej så van att förnimma abderitiska åtgärder från Upsala konsistorium academikum, skulle man väl anse ett sådant beslut som det nu anförda för omöjligt. Sedan detta var skrifvet, finna vi både i A.B. och Upsala de värdige sadrens åtgärd allvarsamt recenserad.