Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1853, sida 1

——76 ———6————————————t—546 känslan utaf hans ringhet. Olyckan som omkring hennes andra far, skapar en så ryslig tomhet, besal ler henne äfven att fylla den med utöfvandet af er dotters pligter; ifran denna dag ville hon stanna qvai hos gubben, lefva med honom under sjelsprösning och bön, och, sedan hon tillslutit Jakobs ögon, i något kloster innesluta sitt hjertas otröstliga enkostånd. Så var hennes oryggliga beslut. Hon hade hädanefter endast två tillslyktsorter, väl passande för hennes djupa smärta eller för hennes numera icke jordiska förhoppn:ngar: Cordouan, skiljdt ifrån denna verlden af hafvets böljor, och klostret, som för henne redan var ingången till evigheten. Med kallblodigheten hos en själ, som för framtiden endast litar på sig sjelf, sökte Marie efter en båt, som kunde föra henne till fyrtornet. Sjöröfvaren bade injagat en sådan förskräckelse hos siskarena och lotsarna, att ingen mera vågade aflägsna sig ifrån kusten. Men det utspridda ryktet om Mauclercs tillfångatagande hade uppmuntrat dessa naturens barn, lika mottagliga för hopp som för fruktan. Hafvet var lugnt och himlen klar; solen kastade tusen blixtrar på de azurbså böljorna, hvilkas svalka mildrade hettan på denna herrliga dag. Allt tycktes pånyttfödas, och Iefva ett dubbelt lif omkring Marie, hvars sorgsna själ redan syntes död för denna verlden. För denna smärtande ironi af Försynen kände Marie sina krafter duka under; hela hennes ungdomskraft, som kom i jäsning vid betraktandet af denna herrliga natur, råkade i strid med den förstörelse som smärtan förorsakade. Eggad af detta behof af hopp, detta öfverflöd på lif, som tyckes beherrska hela naturen, upplöste sig den unga flickans öfvermenskliga hjeltemod i smärtsamma utrop ych badade sig i bittra tårar, hvilka ymnigt störtade ur hennes ögon. (Forts.)