Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1853, sida 1

tar de branta ruinerna, ... ingen möjlighet att komma dit upp . . . hon talar ... hon frågar bönderne, kustvaktarne och andra menniskor, hvilka samlat sig på stället; och när hon frågar efter Georg, talar man med henne om Mauclerc! Ryktet om sjöröfvarens gripande hade redan spridt sig vida omkring och sysselsätter numera allas tankar. För Marie återstod nu intet tvifvel! ... Hennes mod återkom i den mån hennes olycka blef fullkomlig. Hon insåg att hon icke borde blottställa sin sorg för den sysslolösa nysikenhet, som maskerar sig i medlidandets drägt; hon var lugn och allvarsam. . . Fallen ifrån den outsägligaste lyckas höjd, var det endast pligten, som åter kunde upprätta henne. Hennes första tanke var på den olycklige gubben, för hvilken det oväntade slaget kunde hafva de sorgligaste soljder; men hon ville icke åt någon annan gifva det svåra uppdraget att underrätta honom, att hans son, hans enda barn, fallit offer för en förfärlig tilldragelse, måhända för ett brott . . . sjelf ville hon begifva sig till fyrtornet; hon skulle nog hafva mod att tala, att trottsa den dubbla tortyren i denna underrättelse, så smärtande för den, som skulle framföra den, och för den, som skulle höra den; numera ser hon inga hinder, känner icke det plågsamma i sitt företag. . . Hennes ytterliga förtviflan förvandlades tillochmed i en slags hänryckning. Men, hvad var orsaken till detta Maries okufliga mod? .. Jo, hon kände sig uppburen öfver denna olyckans afgrund liksom på en uppoffrande tillgifvenhets vingar! Ty i det hon gifver Jakob Perrols hjerta detta oundvikliga sår, hoppas hon ock att med tillgifvenhetens och kärlekens balsam kunna läka detsamma. Denna gång slipper hon höra Jakob Perrols oegennyttiga motsägelser, och behöfver icke oroa sig öfver de envisa betänkligheter, som förestafvades af