Unsändt.) Vid Enkefru Biskopinnan Anna Maria Gustafva Tegners graf, d. 18 Aug. 1853. Ur den krans af Tegnckrider Svea äger i sitt sköt Första länken brast när döden nyss den ädla blomman bröt, Som engång från Rämens skogar flyttades till Lundagård, Der hon vecklade sin skönhet ut vid Esaias vård, Der hon doft af karlek spridde ur sitt hjerta, ur sin blick, Tjusande enhvar, som dväljas i den godas närhet fick. Intill skaldens hjerta sluten, delande hans fröjd, hans SOrg, Var hon den Maria ömsom, ömsom än den Ingeborg, Som vi älskade med Frithiof, och än diktens prydnad är, Som med Axel vi begråtit ömt och djupt på Sotaskär, Ja, han kanske lånat dragen till mång skapelse, mång bild, Som sprang fram ur lyrans toner oskuldsfull och hög och mild, Ifrån henne, såsom mannen hemtar sig från qvinnans bröst Lifvets skönsta rosor, hemtar uti sorgens dagar tröst; Så ej glömmas skall hur skaldens goda genins hon var, Som när smärtans timmar slogo troget satt hos honom qvar Engeln lik, som mildrar sorgen, skingrande med englahand vemodsdraget öfver pannan, orofulla bjertats brand. — Men till Gud gick trötte barden och hans maka ensam gick, Ensam här med sina minnen — till dess plötsligt hennes blick Vännens mötte, ack, fick skåda här en gång på jorden än Uppenbarelsen af honom förren det blef i himmelen: Under Lundagårdens kronor, i midsommardagens glans Ser hon sångaren af solen med sin harpa, med sin krans, Och en längtan från den stunden springer hos den gamla opp, Hviskande med liflig stämma om odödlighetens hopp; Efter mig välkommen, Anna! döden löser ej vårt band, ) Sjöng Tegnår en gång, och orden, strålande i himmelsk brand, Har hon kanske läst på bilden, hört ur malmen klinga än, Ty hon gick så snart till mötet, till sin make, till sin vän. Frid då ädla med Ditt minne! på Din graf dit sorgen för Kretsen utaf slägt och vänner ej den enkla sången bör Glömma lägga ner sin blomma, vattnad utaf saknans tär, Tag den Esaias Maka! hviska den när tjust Du går Till hans möte bortom tiden, att ett tacksamt Svea än Mins sin Sångare och mins Dig, som hans rika hjertac vän