Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1853, sida 1

drade således en ed vid detta minne, och tänkte dessutom, att om också Mauclerc icke hölle sin ed, så vore det i hvad fall som hellst rådligast att, emellan tvenne faror, välja den som var minst öfverhängande. Mauclerc befann sig i allt för stort trångmål för att köpslå med en ed; han efterkom således YEcureuils önskan. — Må göra då! mumlade PEcureuil för sig sjelf, Mauclerc har inte mera än ett heligt minne — minnet af en hängd. — Till verket då! sade Mauclerc. Och han undersökte noga det rum, hvari han var instängd. Den enda öppning som fanns, var ett litet rundt fönster i en temmeligen tjock mur, och Som dessutom var försedt med tvenne i kors insatta jernstänger. Mauclerc steg upp på YEcureuils axlar, och såg då att just denna mur låg åt hafssidan till, samt att närmast muren en smal sträcka af fuktig dy var obetäckt af vattnet. — Sedan vi utbrutit dessa jernstänger, sade Mauclerc, kunna vi utan fara släppa oss ned här, och sedan till fots eller simmande uppnå en annan punkt af stranden. — Det är bra, sade lcureuil. Denne, som var den starkaste, uppsteg nu på en stol hvilken ställdes på sängen, och började att bryta på de af rost och ålder försvagade stängerna, . . — Låt oss skynda, sade Mauclerc, ty man skulle möjligen börja finna bikten alltför läng. — Tillochmed en Maucleres bikt, inföll VEcureui! under det han ifrigt arbetadee n... iiii. A