Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1853, sida 1

— Men man skall inte tro er, sade lkcureuil förskräckt. — Men jag skall förete bevis, jag skall åberopa fru dllorignys vittnesmål. . . — Fordömdt! utropade PEcureuil, som kände marken darra under sina fötter. — Och jag tror inte att den drägt, hvari du kommer att gripas, skyddar dig, lika litet som ett helgerån kan blifva en ursägt för sjöröfveri. LEcurcuil gjorde ett hopp. — Men jag har ju handlat endast på din befallning! tillade han med en ömklig röst. — Det är sannt, svarade Mauclerc flegmatiskt, det är verkligen en konsideration, och göra de något afseende derpå, så kan du hoppas få efterskänkta tio skålpund i tyngden af det vaxljus, som du måste hålla under kyrkoplikten, innan du uppstiger på steglet eller bålet. — Dina ord äro oemotsägligt logiska, svarade PEcureuil, blek af öfvertygelse. — Du ser således, återtog Mauclerc; räddade eller förlorade tillsammans! för oss båda gifves endast ett val, antingen schavotten på Bordeaux-platsen inom få dagar, eller vårt fartygs däck redan i dag. — Vänta ett ögonblick! inföll !Ecureuil; efter det som tilldragit sig i dag, kan jag inte inse att det fartygs däck, der du har befälet, kan vara säkrare för mig, än Bordeaus-platsen. Svär du att för alltid glömma det som nu händt? En ed, som ibland civiliserade samhällen är det enda mynt, som bibehåller sin cirkulations-rätt, äfven sedan det förlorat sitt värde, kunde visserligen icke utgöra någon tillfredsställande säkerhet mellan skurkar; men lkcureuil visste att Mauclerc vid sin faders minne fästade en egen vidskeplig vördnad. Han for