Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1853, sida 1

nad, som arrendets inbetalning blisvit något fördröjd. — Fröken Marie kan inte dröja länge, och skulle hon afven inte komma förr än i morgon, så hafva vi alltid ett rum till er tjenst! Lägg således bort hatten... Men ni är säkert hungrig, vördig pastor? — Ja verkligen, min son, svarade presten. .. Jag kommer direkte ifrån Bordeaux och har, mot min vana, inte ätit något ännu i dag. — Åck, min far! sade Claudine, vi ha visst ingenting som är godt nog åt er. — Hvad Säger ni? utropade presten ... än den der skinkan då, som jag ser hänga i taket, den är fullkomligt tillräcklig. Claudine öppnade munnen för att hindra den vördige fadren ifrån helgerån, Som hon trodde vara ofrivilligt, men Castillon trampade henne dugtigt på I foten. — Tig du! . . det skulle inte vara artigt! hviskade han i Claudines öra. I ögonblicket nedtog han skinkan, då han nu ansåg sig berättigad dertill, och under det att den förbluffade Claudine satte ett kuvert framför presten, afskar Castillon två ofantliga fläskskifvor; vi behöfva väl icke säga läsaren den andra skifvans bestämmelse. — Hvad! tänker du att äta också? sade Claudine med låg röst. — Ja visst, det skulle vara ohöfligt att låta honom äta ensam, svarade Castillon. Och fläskskifvan försvann nästan ögonblickligt vid denna dubbla artighet. — Men hvad fattas er mina barn? frågade presten, som med förvåning märkt Claudines tecken. — Åh, ingenting, svarade Castillon, i det han sväljde den sista tuggan; Claudine ville endast erinra er