Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1853, sida 1

—— — —sst. — YÖ ver den unga flickans ansigte, hade försvunnit för denna orons rodnad, som är hundra gånger mera hänsörande än helsans hvardagliga färg. — Ah! hvad hon är förtjusande, mumlade han för sig sjelf; men sedan jag enleverat det här stackars barnet, hvad har jag för nytta deraf? Ingen alls. . . Mauclerc vet nog att behålla bästa delen af bytet. Sedan Marie läst brefvet räckte hon det till Georg, som också genomögnade det; och hastig som en blixt Spridde sig en dödlig blekhet öfver den unge mannens ansigte. U Hvad råder ni mig till? frågade Marie, efter några ögonblicks tystnad. E Ått mottaga de anbud man gör er, svarade Georg, med nästan öfvarmensklig ansträngning; de äro de enda, som äro er börd värdiga, min fröken, och i morgon kan ni följa den vördige vikarien. — Min herre, sade Marie till Mauclercs förklädde sändebud, jag kan ingenting svara, innan jag rådfrågat den förträfflige mannen, som under sednaste tiden lemnat mig sitt beskydd. Han skall afgöra mitt handlingssätt; i morgon skall detta bref skickas till det fyrtorn, hvars väktare han är. . . Hvad mig bevälfar, så torde ni ursägta att min trötthet i afton inte tillåter mig att fortsätta detta samtal. Marie, som kände sig särdeles lycklig att på detta sätt kunna afbörda sig ansvarigheten för det parti, som komme att tagas, tog afsked af presten och begaf sig till sitt rum. Castillon och Claudine ledsagade PEcureuil till en annan del af gården. (Forts.)