Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1853, sida 1

om att det är fredag i dag . . . likasom ni inte skulle veta bättre än vi hvad ni bör göra. Presten bet sig i läpparne. — Mina barn, svarade han, jag har tillåtelse af Sant-Petrus, för helsans skull. — För fan! om jag hade tänkt på att det var fredag, mumlade han sakta för sig sjelf. — Du hör ju, sade Claudine, att han har tillåtelse, men du, som inte har någon sådan? Castillon ämnade utan tvifvel att lösa detta theologiska problem, med det lugna medvetandet om en förträfflig matsmältning, och således äfven om ett godt samvete, då man å nyo klappade på dörren. Denna gång var det verkligen Georg och Marie, hyilka, derigenom att de uppehållit sig i fiskarestugan, kommo Ssednare än presten, och anlände först i slutet af den långa sommardagen. Då Marie inträdde och varseblef presten bäfvade hon; dennes oväntade åsyn väckte hos henne en instinktartad fruktan. Georg, å sin sida, kände en iskyla ända in i själen, liksom denna företeelse för honom inneburit ett olycksbådande tecken. Sedan den helige mannen utgifvit sig för att vara vikarien i S:t Michel (en titel under hvilken dess rätte ägare icke gifvit sig tillkänna vid sitt första sammanträffande med Georg och Marie) underrättade han Marie om sitt ärende och lemnade henne fru dHorignys bref. Marie genomläste det, med denna plågsamma rörelse, som beledsagar beviljandet en ynnest, den man begärt utan att just hafva Önskat densamma och måste emottaga utan tacksamhet. LEcureuil (ty våra läsare hafva förmodligen redan igenkänt den sordne taskspelaren i vikariens kläder) ö betraktade Marie. Den blekhet, som resan spridt öÖs-—