Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1853, sida 1

— ————— ———.— — — —U——— — — måhända skulle ni en dag, i stället att sörja öfver dess död, fått begråta dess lif. Då ändtligen er fars omsorger läkt ert sår, sade jag till er: Ärret skall för alltid blifva qvar på er panna; måtte också minnet af den dagen alltid förblifva inpregladt i er själ, såsom en talisman emot mensklighetens fel och brott. voch nu, Mauclerc, fortfor presten, i det han betraktade denna panna, hvarpå han igenkänt det länga ärret, säger jag er: nedlägg dessa brottsliga vapen! Efter er första, nu för alltid förlorade renhet, återstår för er själs frälsning ingenting annat än ångren; Mauclerc, ångra er, och Gud kan måhända ännu förlåta er. Med en nästan vördnadsfull nyfikenhet hade röfrarne lyssnat till prestens ord. .. Mauclere kände äfven sitt hjertas fiber bäfva och sina ögon fuktas vid de så ljufva och mäktiga barndomsminnena, men det var blott en ögonblicklig rörelse. Prestens direkta förebråelse gjorde ett slut på dessa ovanliga känslor, och nästan med raseri ropade Mauclerc i det han steg upp: — Tig du, usla prest, , tig! ... — Gud vare lof, sade presten, att han låtit mig så snart finna den man som jag sökte! Ånn tacka inte din Gud derför att han fört dig hit, fortfor Mauclerc, redan uppretad af de ironiska hviskningar, som framkallades af hans ögonblickliga klenmodighet ... din död är nödvändig för vår Såkerhet. .. Jag sade dig ju, att din resa skulle blifva utan nytta. — Ja, för dig, och jag ryser deröfver! .. ty då min hand skulle skänkt dig förlåtelse, så blir min dod för dig ett arf af förbannelse, EUE Må göra, det är besynnerliga arf, som jag nödgats emottaga, sade Mauclerc, i det han fattade en änI terbila. .. Nej, återtog han med en rörelse, som mot hans vilja kändes nästan som samvetsagg, intet blod