Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1853, sida 1

— —:—————— ———— —— —a— 1oO, jag tycker mig på er röst igenkänna ... — Alt den mannen var jag, vill ni väl säga . . men fy! hvad tänker ni på? Denne man var min broder, en hederlig karl, ja, den ende hederlige i hela vår familj. E Men att dömma af hvad jag kan se af edra drag .. — Åh nej! min bror har brunt och jag har rödt hår . . . min bror skulle aldrig kunna förlåta er om han visste att ni förblandar honom med mig. Lyckligtvis får han aldrig veta det. — Men huru kan ni veta? . . . frågade presten. — Jo, ser ni, mina kamrater bemäktigade sig min broder, just då han skulle stiga i båten på Gironde. Af mensklighet eller kanske egentligen för min skull släppte de honom, sedan de utplundrat honom. Under det jag förde honom tillbaka, berättade han för mig att han dagen före en angelägen resa, som han måste företaga, fått det goda infallet att anförtro sin lilla förmögenhet i en hederlig mans, vikariens i Sit Michel. vård. . . Och ni, min herre, är just denne vikarie! Min stackars bror! inte kunde han tro att ni skulle så svika hansj förtroende och på detta sätt öfvergifva hans skatt ... det enda han äger, denne bror, hvilken jag älskar högre än mig sjelf. Vid dessa ord låtsade lkeureuil gråta. — Men, sade presten, då jag fick den ingifvelsen att uppsöka Mauclerc, som spridt så mycken oro i hela Bordeaux, uppsatte jag, serskildt för dessa mig anförtrodda penningar, noggranna föreskrifter., hvilka mina arfvingar skulle följa, i händelse någon olycka drabbade mig. (Forts.)