rera med de brottslige, hvilka underhållas af staten, så anser jag, såsom sagdt är, det vara ett misstag af betänkligaste art, att förbjuda arbetet i fängelserna. Det är ej på denna väg det öfverklagade onda skall hjelpas. Med blödande hjerta och tunga, långsamma steg vandrade jag ut ifrån de arma fästningsfångarnes hvalf och instängda gårdar, öfver bryggorna och genom fästningsportarne, och avlände ater till brunnsparken. Solen lyste vackert genom molnen; regudropparne glindrade i träden; böljorna dansade glada och sjungande mellan skären — från Alphyddan ljöd en liflig hornmusik, utförd af en afdelning utaf Skånska hussarernas musikkår; badgästerna hvimlade på gångarne i parken, — utanför porten framtagade under bevakning en trupp af fångar, bärande på sin axlar en gammal tung kanonlavett. Oupphörligt samma mörka skuggsida ! Låtom oss derföre bege oss ut dit, der den ej förföljer oss! Båten ligger i hamnen och väntar; allt är klart; den lugne, erfarne skärgårdsynglingen sitter vid rodret; det går lustizt öfver salta vågor; friskt slår skummet öfver hattar och parasoller ; Vi styra rakt på klippan; akta, den är ej en aln ifrån oss! lust al vända! Damerna upp i lovart! — Nu kila vi förbi den andra båten. ssan (vinden) blaser friskt! Der kommer en våg så grönblå, så djup och tyckes vilja gifva uss ett rätt grundligt samntag; men lätt som en vind hoppar båten öfver honom och undandrager sig hans förrädiska smekningar. . Dessa sjöfärder äro onekligen badgästernas både nyttigaste och angenämaste förströelser. n. b. för dem som bafva litet mod, ty huru säker man än må vara bäde på bät och styrman, så drager dock den ovane med en viss häpnad efter andan, då han är alltför liflig. En dansk pianist (hans namn har jag glömt) hade en afton konsert i kyrkan, som dock var temligen fåtaligt besökt. Konsertgifvaren spelte slärdlöst och med känsla slera vackra saker och Gynther sjöng ett par Solostycken, som både för deras innehåll och det vackra sätt, hvarpå de utfördes, gjorde ett djupt intryck. Äfven m:ll Löfström sjöng en solo. — Efter hvad vi hört ämnar sångaren Haglund gifva konsert i Marstrand nästa vecka. En annan konsert väntades ock. Det är således ingen brist på musikaliska nöjen derute i skären! Men det är tid på att vi sluta var utflygt, som blifvit mycket längre äv den var tillämnad. Wenern ligger frustande vid hamnen. Landgången in! En passagerare kommer springande på stranden. För sent! Blott en enda minut för sent! En minut gäller här lika mycket som en timma. På däcket sitta många passagerare, ty trafiken har nästan ökats med hvarje ny ångbåt, som kommit in i turen. Det stormar rätt hårdt och vågorna komma rullande såsom höga berg. De hvita bränningarne slå på alla sidor, men Wenern styr säkert sin kosa emellan dem. Dock skulle vi ej slippa alldeles utan äfventyr. Hvem vill ej segla under förlig vind? Men masten var för svag, den brast och gick med segel och trossar öfver bord. Inom kort var dock allt bergadt och färden fortsattes. Sjösjuka och rädda fruntimmer kräfde mer än någonsin manligt stöd. Oskattbara ögonblick att vara man — till dess man sjelf blir sjösjuk, hvilket är ett högst både prosaiskt och omanligt, ja rent af komprometterande tillstånd. Vi äro vid Götheborgs brygga — äfventyren äro slutade, likasom hela utflygten, hvilken jag önskar måtte bafva varit för dig, o läsare, blott fjerdedelen så angenäm som den var det för berättaren! ) Skärgardsboerna benämna vanligen vinden han såsom: i dag har han gått i söder, o. s. v.