igenfylld af grus och sten. Äfven här syntes ett styeke ofvanför spår till bemödanden att bilda liknande hålor, men de hade blott blifvit mycket ovala långsluttande urhålkningar. Tydligt var att vattnet här strömmat fram med våldsam fart uppifrån klipporna. Berättelsevis förnam jag att en grupp jättegrytor också skall finnas på Koöns södra sida. ij På Marstrands öfversta spets reser sig, såsom man vet, Carlstens fästning, byggd under Carl XI af Ascheberg. I enlighet mea den tidens sortisikationsväsen byggdes fästningen på höjden, med ett högt och starkt rundt torn till centralpunkt. På spetsen af detta torn sitter nu Marstrands fyr, en ofantlig lykta, som lyser mot seglaren långt bort i Nordsjön. Man har alliså härifrån en mycket vidsträc kt utsigt, ibland hyars intressanta punkter man ej må glömma Blåkulla mörka spets. Färgtonen på denna spets har gifvet berget namn af den ola kullen, det bläa berget, hvilket blifvit förblandadt med Blocksberg, som på detta sätt blifvit förflyttadt till Norden. Jag vill ej förirra mig in i Valpurgis, Balsbergs. Valborgs-traditionen, som eljest är märklig nog, utan återvänder till sästningen. Carlsten beherrskar visserligen ett par inlopp, men dock icke något inlopp, som synes af särdeles vigt att bevaka. Hela meningen med fästningen är väl ock egentligen att den skall kunna ntgöra skydd för någon del af flottan, som i Marstrands rymliga hamn äger en ypperlig tillflygt. Sannolikt är dock, att på denna sida af Sverige något sådant skydd ej skall behöfvas. Jag lemnar således derhän hela fästningens ändamålsenlighet, men kan ej undgå att påpeka en omständighet, som vid en sådan punkt ej synes vara utan vigt, nemligen att proviant af kött här ej kan förvaras oskadadt längre än ett par dagar. Fästningshvalfven afsätta oupphörligt saltpetter, och vare sig af denna eller någon annan anledning, alltnog att äfven salt kött här blir skämdt på två, tre dagar. Emellertid byggas på uddarne nya befästningsverk och äfven sjelfva centralfästningen har blifvit dels utvidgad, dels ombyggd och bestyckad med nya, grofya och vackra artilleripjeser. Såsom en fridens man uppehåller jag mig ej länge vid denna krigets attiralj, utan kastar helldre en blick genom träpalissaderna ned på fanggården, der de vandra i sina gråhvita sångdrägter, dessa olyckliga offer för egna brott, för föräldrars fel och försumlighet och icke minst — för samhällets många missförhållanden. Ett rikt, men obeskrifligt sorgligt ämne! Förvarade i sina hålor och innestängda på sånggärdarne, såsom vilda djur, bilda dessa varelser ett eget samhälle, med egna lagar och sin egen styrelse, hvilken lärer vara ganska autokratisk. Runsten, (prosten) som anser denabsoluta monarkien vara en styrelseform, tillhörande himmelen, under det den republikanska tillhör helfvetets regioner, skulle inom fängelserna finna sin himmelska statsform med mycken konseqvens genomförd. Styrka, slughet och ådagalagda förtjenster på brottets bana höja personen hår till en makt, som vid sina tillfällen lärer hafva t. o. m. rätt öfver de lydandes lif och död (jus vite necis). För öfrigt styras äfven dessa samhällen efter lagar, hvilka lära vara ytterst stränga. Förräderi straftas oförsonligt med döden. Likaså straffas stöld från kamrater på det grymmaste. Det är en känd historia hurusom för få år sedan en fästningsfånge, som stulit och dödat en dufva för en af kamraterna, dagen derpå befanns hänga död i ett uthus. Att upptäcka mördaren var omöjligt, emedan alla naturligtvis deltagit i brottet. Åfven i år passerade något ditåt på samma fästning. Två af sångarne, som hade en del af matkokningen om hand, hade stulit något mjöl eller ärter. Brottet upptäcktes — fångarne lära vid sådana tillfällen bilda en ransakningsdomstol, som tager reda äfven på de mest invecklade brott — och straffet afkunnades. Om beskaffenheten af detta straff torde man kunna dömma, då man erfar att den ene af de fällde föredrog att afhända sig lifvet, hvilket han försökte göra genom att skära halsen af sig. Försöket misslyckades dock och mannen infördes svårt sårad på lazarettet. Tillfrisknar han, kommer han att i alla fall genomgå sitt straff. Den ondre brottslingen inkom äfven efter ett par dagar på lazarettet, sedan han utstått sitt straff, hvilket lärer bestått deri, att han skickats från hvalf till hvalf och erhållits i hvart och ett 4 å 5 svåra slag af hvarje fånge. När deliqventen så har genomgått de tolf hvalfven, har han ej mycket lif qvar. Den svåraste bestraffningen är dock dens. k.krumningen. Hufvudet pressas ned mellan benen och en käpp lägges mellan nacken och benen, hvarefter händerna bindas på ryggen. I detta tillstånd sparkas deliqventen från det ena senta till det andra. — Och att befria en varelse från ett honom sålunda ådömdt straff är ej möjligt. Hålles han ock alldrig så länge afskild från de öfriga fangarne — straffet förestår honom ovillkorligen, då han kommer åter ibland dem. Förslyttas han till en annan fängelseort, så har man äfven der reda på honom. Det gifves nemligen mellan alla fängelser en förbindelse, som ingen bevakning, intet afstånd förmår hindra. På Carlstens fästning vistas för närvarande tvenne brottslingar af ett visst renommk, nemligen Martin Arosin och Lilja. Den sednare är en lång, starkt byggd karl, med ett reguliert ansigte och svart, slätt hår. Hans väsen uttrycker mycken kraft, hvilket ej är fallet