En utflygt till Marstrand. (Forts. o. slut fr. N:o 176.) Lemsom emellertid dessa qvalmiga ämnen! Det blå: ser friskt; hafvet går i grönblå, hvitfransade vågor; bränningarne dåna mot klipporna; längst bort vid horironten yrar det hvita skummet kring Paternosterskären; en och annan seglare trotsar med refvade se gel stormen, och måsen slår med ett glädjeskri sin vinge i den höga böljan. — Bröstet vidgar sig och ögat sammar, då man ilar från klippa till klippa i kapp med eller i kamp mot den lustigt hvinande stormen. Allt dam blåser bort från sinnet och själen lefver fullt ; och starkt i det oändliga. Låtom oss hvila ett ögonblick på den nakna klippans spets och se utåt hafvet och inandas med fulla drag dess herrliga luft och känna skummet af vågorna då och då svalka vårt ansigta! Allt tyckes vid första anblicken vara så enahanda, så monotont, men ju längre du ser derpå, ju mera omvexlande blifva dessa enformiga vågor. Den ena är ej lik den andra; tusen former och tusen färgskiftningar efterfölja hyarandra, och tusen olika röster tala tlll dig ur det svallande djupet. Om någonsin man fattar det träffande i Geijers ord, då han liknar fjällen vid ett haf i högsta uppror, hvars ofantliga vågor plötsligt stelnat, så är det här uti den Bohuslänska skärgården, der de nakna, ödsliga klipporna bilda en oupphörlig följd af stelnade vågor, djupa, branta och skrofliga närmast ögat, längre bort allt mer afrundade och sammanfallande och slutligen bildande en nästan jemn linea med horizonten. Det ligger någonting oändligt vildt och ödsligt i denna anblick, sådant jag föreställer mig det mäste vara på Siberiens snösält eller i Afrikas sandöken. Och dock — hvem skulle tro det? — ligga mellan dessa nakna klippor mångenstädes vänliga menniskoboningar, omgifna af trädgårdar och löfträd och en ganska rik vegetation, Hela denna nejd förefaller mig derför ej olik en menniska, sådan som det finnes mången just här, som under en hård, skroflig och väderbiten yta döljer många milda och kärleksfulla känslor och tankar. Det är en känd sak, att Bohusläns skärgård erbjudet mycket af intresse för geologen. Afven den ytlige och ovetenskaplige betraktaren finner bland Marstrands berg mycket, som fängslar hans uppmärksamhet. Klipporna äro ofta afbrutna af dalgångar, med besynnerliga formationer, mellan hvilka, utom andra skärgårdsväxter, såsom solanum, åtskilliga arter af sedum m. m., växa rika sammanhängande björnbärsbuskar, hvilka nu dignade af halfmogen frukt. Här och der är klippan sprängd itu, ifrån toppen och ända ned, med så liten öppning att man blett med möda kan tränga sig fram mellan bergväggarne, hvilkas mot hvarandra svarande ojemnheter tydligen visa att de en gäng varit fästade ihop, till dess de af en naturrevolution blisvit våldsamt delade. Huru denna naturrevolution gått till känner jag ej, men sannolikt är väl att den skett under den stora glödande massans afsvalning, då genom sammandragningen små sprickor uppkommo i ytan, likasom vi se dem uppkomma, då vi låta smält bly eller någon annan metall afsvalna. Men dessa småsprickor på jordytan, de presentera sig för oss såsom afgrunder och förfärliga svalg. På södra sidan af Marstrands berg upptäcker man tvenne grupper af s. k. jättegrytor. Den ena ef dessa föreföll mig i synnerhet intressant. Litet nedanför sjelfva bergsspetsen, alltså temligen högt öfver hafsytan, ligga trenne grytor i afsatser ofvanför hvarandra, i samma linea, så att den minsta, omkring en aln i diameter och aln djup, ligger öfverst och den största, omkring 2 alnar i diameter och 14 aln djup, nederst. Den mellersta är och af medelstorlek i förhållande till de båda jandra, och skiljer Sig från den öfversta blott genom en tunn mellanvägg. Det föll mig in att följa linien af dessa tre hålor längre upp, och till min öfverraskning upptäckte jag då, tätt under spetsen af berget, en svag urhålkning, liknande det första embryo till en gryta. Man ser således här tydligt gången af denna besynnerliga bergsbildning, ifrån den lilla hålan längst upp till den allt större och större längre ned. — På några få stegs afstånd ifrån dessa jättegrytor finnes en, liggande närmare vattenytan, af omkring 3 alnar i diameter; djupet kunde ej mätas, emedan största delen af hålan var