Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1853, sida 1

— ——————76— ni måste befria honom, min herre, sade hon till br dllorigny, det är en bra och ädel yngling, och han beter verkligen Georg Perrol, som han sagt. — Jag tackar er, min fröken, sade Georg med sorgsen ton. . — Hvad är det ni säger? inföll dHorigny, hvars förhoppningar så oförmodadt blifvit svikna . . . men är ni riktigt säker på er uppgift? ... Huru är det väl möjligt, min käre Vauglas, att det signalement, som ni gifvit mig, kan så noga inträffa på denne unge man? ... — Ingenting är så vanskligt som ett signalement, svarade Mauclerc; emellertid är det en sanning, att denne unge man fullkomligt liknar sjöröfvare-chefen. — Det förundrar mig på det högsta, sade Georg, ty en gammal matros, en vän till min far, har gifvit mig ett signalement på sjöröfvaren, som han sett; jag kan nu inte påminna mig detsamma, men inte tycker jag att det har ringaste likhet med det som här blifvit uppgifvet. Vid dessa ord fästade Georg på markisen en forskande, misstrogen blick, hvari man skulle kunnat läsa detta oblidkeliga hat, som endast födes af svartsjuka, denna oskiljaktiga skugga till den klarhet, som strålar i hjertat, och som kallas kärlek. Efter Georgs sista ord uppgick ett ljus för Mauclercs minne: han erinrade sig nämligen då vid hvilket tillfälle han sett den unge mannen och erfor en inre bäfvan då han påminde sig, att FEcureuil omtalat för honom tillvaron af det nämnda signalementet. — Har ni med er detta dyrbara kännetecken? srågade dHorigny ifrigt. Mauclerc drog efter andan. — Nej, olyckligtvis! svarade Georg; min far sade genast att det inte skulle vara riktigt, och derföre qvar