Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1853, sida 1

en viss sasa, ehuru sången var omgifven af en stark vakt. — Ert namn? sade dHorigny till honom. — Georg Perrol. . — Georg Perrol! Åh det tjenar till ingenting att längre söka bibehålla ert incognito; ni är upptäckt. — Upptäckt, — hvad vill det saga? — Ja, man vet att ni är sjöröfvaren Mauclerc. Denna gång kunde Georg, oaktadt det ledsamma i hans belägenhet, icke afhålla sig ifrån ett leende. — Jag, Mauclerc? sade han, ni kan omöjligen tala allvarsamt. — Det är omöjligt att ni inte är Mauclerc; man visste att ni var i Bordeaux, detta signalement förråder er på det tydligaste . . . ni har nu att göra med en man, som aldrig bedrar sig, min förvägne herre . . . försök derför inte att slingra er undan; ert tillfångatagande skall åtminstone göra mig till general-finans-kontrollör . . . ja, det är ombjligt att ni inte är Mauclerc. — Jag är Georg Perrol, löjtnant vid kustbevakningen under distriktet Medoc, och har för närvarande permission; jag är son till Jakob Perrol, fyrvaktaren i tornet Cordouan. — Skulle väl min statskupp hafva misslyckats? mumlade d Horigny. på hvilken Georgs lugna hållning gjorde ett djupt intryck, emot hans vilja. Men, det är sannt, sade han, slående sig för pannan, det gifves ju ettymycket enkelt medel att få veta sanningen, och det är att bedja markisen komma ned; han, som så väl påminner sig Mauclercs drag, skall naturligtvis kunna säga om denne är den rätte. (Forts.) gngn—ih arne