Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1853, sida 2

ett rof för hvarsin uteslutande tanka; ändtligen sade dHorigny till Mauclerc: — Nu, min kära Vauglas, kan ni måhända gifva oss signalementet på den der sjörötvaren. . . Jag skall inte låta det blitva bekant i min byrå, utan endast säga det till mina säkraste och skickligaste agenter, framför allt till den raska karlen, som jag ämnar skieka till den af Mauclere uppgifna mötesplatsen. .. Nå: : huru lyder det? Och diHorign satte sig vid ett bord. . . Mauclerc tvekade hurudant ansigte ban skulle gifva den försärlige sjörösvaren, men plötsligt tick han en idc, som framkallade ett sataniskt leende öfver hans drag. Han tyckte att det skulle vara pikant att gifva den så fruktade Mauclerc likhet med den unge mannen, som utgifvit sig för son till Maries beskyddare, och uppgaf derför mycket noggrant Georgs signalement, som han uppfattat med denna säkra blick, som vanan vid ett äfventyrligt och farligt lif skänker. ;