Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1853, sida 1

— och uppbrant en gård vid kusten och sedan sänd I FEcureuil (på dennes egen begäran) till Bordeaux, fö att vaka öfver och spionera på sin chef. Mauclere utslygt, ehuru af honom utgifven för en krigslist, syn tes dem dock misstänkt... LEeureuit å sin sid: sladde sig högeligen åt detta sitt uppdrag, det endtillfälle som kanske tillät honom att lura allesamman: på en gång. Sedan han först och främst aldeles för klädt sig och förändrat färgen på sitt hår, vågade har sig in i Bordeaux och kände sig icke utan glädje på sin södelsestads stenlaggda och fasta gator, i ställe för på sjöröfvarefartygets gungande däck. En af lEcureuils första omsorger under detta behagliga spioneri blef, att sätta i säkerhet sin andel af det byte mar tagit, och som af hans uppfinningsrika hufvud blifvit ökad till ett vida högre belopp, än sjöröfrarnes stränga grannlagenhet skulle tillåtit. Man begriper sälvdes lätt att han ombord dagligen måste frukta att, efter en obehaglig undersökning, med sitt skinn få med dryg renta betala de obehörigt inkasserade medlen. LEcureuil tänkte således på ingenting mindre, än att genast utbyta sjöröfvarens äfventyrliga öde emot landtlifvets beqvämligheter, då en brinnande törst, en mycket vanlig händelse för honom, ledde hans tankar på en krog vid Sainte-Croix-porten, dit han äfven begaf sig. Der var det, som den hederlige bonden, sjelf ett vittne till och ett offer för anfallet på gården Lesparre, tyckte sig i lEcureuil igenkänna en af mordbrännarne. Men dennes finare hörsel gjorde honom bekant med faran, innan värden och bonden, hvilka rådslogo med hvarandra, hunnit fatta något beslut. I.Ecureuil försvann och glömde förmodligen i brådskan att betala hvad han förtärt. (Forts) nn 55